Vi kom ut i halvdåligt väder på resa till Ystad samt lastbilsvältning

Det var mycket man skulle hinna med att köra med på Bornholm innan man kunde köra ombord på färjan Rottna till Ystad. Många gånger hann jag knappt hem och prata med min älskade hustru. Jag kom hem från KBH på morgonen och kanske strax ta färjan till Ystad igen. Ibland fick man vara ute vid slakteriet hela dagen för att passa på när de lastade skinkor. Frusen torskfilé som skulle till Helsingborg i Sverige, lastade vi ofta i Nexö men även hos Espersen i Rönne. Och det skulle göras fort så vi kunde nå att komma med färjan till Sverige.

Jag tyckte inte om att segla med fartyget Rottna för båten var en riktig vältepetter ute på havet när det blåste. En natt från Köpenhamn så låg jag och höll mig i stolparna längst framme vid kojen i en reservhytt. För varje våg så hoppa jag ca en halvmeter i kojen upp och ned. Man kunde riktigt höra hur de stora vågorna slog mot fören av båten. De var riktiga smällar. Och det var omöjligt att sova. Därpå skulle man nästa dag köra runt i KBH som vanligt utan att vara sömnig. Dessutom skulle man sedan på eftermiddagen starta en resa till Italien eller Frankrike. Man nådde inte så långt förrän man måste sova för jag hade inte fått sova på två dygn. De kunde aldrig åkaren förstå. Han bara sa: Har du inte hunnit längre. Regeln om att vi chaufförer skull ha en normal vilopaus fanns redan då. Men det bekymrade sig åkaren inte ett dugg för.

Den här dagen blåste det ganska så bra så vi funderade på om färjan skulle gå. Jag hoppades att den skull bli inställd så jag kunde komma hem till Fru och barn några timmar. Det var sol och klart väder och vinden var oerhört stark. Jag tror att jag hade ett lass med frusen torskfilé till Frigoscandia i Hälsingborg denna gång. Två av de andra långtradarna hade lastat Bornholmskt tegel eller i alla fall något slags sten. Och en annan äldre trailer hade hela kylbilen full med 30 kilos tunga frusna block av avfallsfisk som skulle upp till någon minkfarm i Sverige. Troligen till Mellby som ligger på Listerlandet öst för Sölvesborg.

Vi hade kört ombord med våra ekipage samt hade gått upp till restaurangen ombord på Rottna och satt oss vid vårat chaufförsbord samt väntade på avgång. Jag tittade ut mot havet genom de halvsmutsiga fönstren i Restaurangen och såg hur vågorna bröts och blev skummande vita. Det såg inte precis inbjudande ut. Flaggorna på Terminalsbyggningen på kajen nedanför fladdrade så det small i flaggorna. Jag tänkte; fasen, skall vi ge oss ut i detta väder. Vi hade just fått in något att dricka som jag kunde höra klaffarna fällas upp där vi i fören på båten kör ombord. Sedan släpptes trossarna från kajen och nu var färjan fri från bindningar med land. Tydligt hördes motorernas mullrande från maskinrummet. Vi såg hur båten sakta gled ut ur i hamnen. De båda pirarna vid hamninloppet översköljdes flera gånger av jättevågor. De liksom dränktes av dessa enorma vattenmassor.

När den lilla färjan Rottna kom ut i Hamninloppet så möttes den direkt av Östersjöns vredgade vågor började genast att stegra fören inför det kommande jobbet med alla brottsjöar som kom vräkandes mot båtens för. Inga turister fanns ombord vid denna tid på året. Och om det skulle ha varit någon turist så tror jag inte de vågat gå ombord när de såg ut mot havets fräsande böljor. Men det fanns enstaka andra passagerare som hade dragit sig mot mitten av båten. Men de flesta av de få passagerare hade tagit en daghytt som fanns att få på överfart till Ystad. Nu började båten att gunga upp och ner så det kändes lite konstigt i magen på en del garvade chaufförer redan.

Där satt vi och höll i oss i bordets ben som var av kraftigt stål. Bordet där vi satt var mycket kraftigt fastsatt i golvet så vi kunde tryggt hålla oss i bordets ben. Efter någon timmes tid hade stormen ökat så pass att det var svårt att hålla sig kvar i bordet. Ute i köket kunde vi höra hur tusentals tallrikar eller vad det nu var för porslin klirra i golvet med ett fruktansvärt brak. I Restaurangsalongen där vi satt, låg allt som hade funnits på borden på golvet. Och vi fyra chaufförer höll oss krampaktigt fast i bordet. Havsvattnet kom som frustande kaskader upp mot fönstren. Kan fönstren hålla tänkte jag.

Just som färjan hade tagit en ny kurs och nu började kränga enormt sidledes i stället kom kapten Pedersen och maskinchefen in genom dörren till restaurangen där vi satt tysta och höll krampaktigt fast oss i bordet. Där stod kapten Pedersen bredbent men en snaps i ena handen och en öl i den andra. Snett bakom kaptenen stod maskinchefen också med en snaps och en öl i andra handen.

Vi har kommit ut i halvdåligt väder va, skorrade kaptenen mot oss.

Vi vågade inte svara nästan. Är det inte lite väl mycket sa jag. Men det fick jag inget svar på. De tog sin snaps och öl sen försvann de till sina poster. Och vi chaufförer började så smått att våga prata lite försiktigt igen.

Helt plötsligt så hörde vi ett högt brak nere från lastrummet på färjan. Vi blev stela, och undrade var det kunde vara för något. Det lät som om vi hade kört på något ute till havs. Det var när båten krängde oroväckande mycket till på sidan. Jag tycket båten näsan låg på sidan i det ögonblicket. Vi hade ännu en bit kvar till Ystad. Jag tänkte; hur skall detta sluta. Att det kan finnas så höga vågor på Östersjön trodde vi inte. Det är inte utan att jag och de andra chaufförerna var rädda. Men vi var ju karlar och vi liksom inte vågade yppa något om det. Jag var i alla fall rädd, och så klart tänkte jag på mina kära där hemma, samt undrade hur detta skulle sluta.

Nu girade båten igen och färjan lugnade ner sig lite. Jag tror vi började närma oss Ystad. Det var nog mera lä när vi närmade oss den svenska kusten. Och vi kunde lugnt andas ut. Nu hade vi bara infarten till Ystad kvar, och det gick fint in genom pirarna i Ystads hamninlopp. Trossarna slängdes ut på kajen för att angöras i pollarna. Det var den gamla angöringsplatsen i Ystad hamn. Vi tittade oss omkring i båten på vår väg ner mot lastrummet där långtradarna stod. Överallt låg det folk i sina spyor och lösa stolar hade klumpat sig samman i ett hörn tillsammans med allt annat bråte.

En kort blick in i köket såg vi allt låg i en enda röra.

När vi öppnade den kraftiga ståldörren till lastrummet där alla lastbilar och personbilar stod mötte vi en syn som jag aldrig glömmer. Flera lastbilar hade vält med sin tunga last ovanpå personbilarna som nu hade blivit an halvmeter höga eller mindre och var helt krossade. Den gamla kyltrailern låg helt på sidan. Den kunde omöjligt resas upp på hjul igen inne i färjan. Den skulle först tömmas på sin last av 30 kilos tunga illaluktande fiskblock som skulle gå till minkfoder.

Så vi chaufförer fick ta på oss våra overaller och hjälpa till att lossa trailern av dess innehåll. Det blev ett enormt springande med dessa tunga isblock fram och tillbaka. Och allt tog en evinnerlig tid.

Trailern gick ändå inte att resas på rätt köl inne i Färjan utan fick dras och släpas ut på sidan med ett specialfordon som stod ute på kajen. Min kylbil hade klarat sig, och stod fortfarande upprätt inne i lastrummet. Efter många om och men kunde jag fortsätta min färd till Helsingborg och lasta av där till slut.

Så var det att komma ut i halvdåligt väder med kapten Pedersen på 70-talet. En resa jag aldrig glömmer.

En annan gång som jag var med färjan och det var helt vindstilla hade jag gått upp till styrhytten för att snacka med båtsman som jag kände lite grand. Det var en underbart fin dag med solen strålande från en helt klarblå underbar himmel. Havet var nästan spegelblankt. Och jag stod alldeles vid sidan om roderpinnen tillsammans med båtsmannen. Färjan gick automatsikt framåt. Den var inställd på en speciell kurs, så ingen behövde stå och styra, utan man bara stod och observerade om det kom andra båtar i vägen så att säga. Och jag såg och spanade ut mot Östersjöns lugna vatten om det skulle vara någon annan båt som eventuellt skulle korsa färjans rutt. När jag såg till sidan så hade båtsmannen gått bakom styrhytten in i ett annat rum. Och där stod jag ensam som hela båtens styrman fast jag var bara vanlig chaufför. Det var ju inte så farligt för det fanns inga andra båtar förut, men ändå. Båtsmannen stod inne i det andra rummet och diskuterade timmar i lönen med styrmannen.

Nu började jag ana en annan båt som kom från sidan så jag ropade på någon att komma ut för att se om vi kommer att gå bi. Är den långt borta fråga styrmannen. Ja den är ganska långt borta ännu. Vi kommer strax. Egentligen var det absolut ingen fara för jag hade seglat själv med min motorseglare både över Östersjön och Nordsjön, så jag hade lite vana. Det visste grabbarna.

Thore