Jag hittade detta om Richard Dawkins
Jag har själv läst dessa böcker av Richard Dawkins
Den Själviska genen
Den blinde urmakaren
Livets flod
Illusionen om gud
Så gick det till
Verklighetens magi
och
Den Jesus som aldrig funnits av Roger Viklund
Men så har jag läst detta om Richard Dawkins
Hjärnan
är människans påfågelstjärt
Det tog fyra miljarder år
för den första livsformen att utvecklas till skapelsens krona -
darwinisterna. Den brittiska tänkaren Richard Dawkins har skrivit en
bibel för darwinister, där han bland annat förklarar hur den
mänskliga hjärnan vuxit för att attrahera honor.
Richard Dawkins korades nyligen av tidskriften
Prospects läsare till Englands intellektuella stjärna nummer 1. Han
bekläder sedan 1995 en skräddarsydd tjänst i Oxford som Professor
of the Public Understanding of Science, donerad av en beundrare och
Microsoft-miljardär. Dawkins har vigt sitt liv åt att utveckla,
förkunna och försvara evolutionsläran. Efter det att Bill
Hamilton, Steve Gould och John Maynard Smith på kort tid undandragit
sig kampen för tillvaron är Dawkins utan tvekan Darwins främste
företrädare på jorden. Mest påminner han om T H Huxley - Darwins
bulldog - som till skillnad från sin blide herre med förtjusning
satte tänderna i allsköns prelater och andra mörkermän.
Dawkins är en fruktad debattör och polemiker som med logiken och
retoriken som främsta tillhyggen strimlar motståndarna till
lättbearbetade fragment. En recensent uppfann ordet ”dawkinisera”
för att beteckna en verbal attack där föremålet blev: ”squelched,
pulverised, annihilated, rendered into suitably primordial paste”.
Under den hätska sociobiologidebatten och dess efterföljare har
Dawkins, i motståndarnas ögon, blivit den demoniska symbolen för
”darwinistisk fundamentalism”, ”girig reduktionism” och så
vidare. Att han trots sin arroganta framtoning och obotfärdiga
elitism politiskt närmast befinner sig på den snyftliberala kanten
har inte hjälpt.
Dawkins är mest känd för tre ting - den själviska genen, memen
och militant ateism. ”Den själviska genen” är titeln på hans
första bok från 1976. Den skulle bli enormt inflytelserik genom sin
vision av att evolutionen ytterst är ett drama som utspelas på
gennivå. Endast generna är tillräckligt beständiga för att kunna
fungera som selektionsenhet för det naturliga urvalet. Organismerna
är bara efemära transportfordon som generna konstruerat för att ta
sig från den ena generationen till den andra. Att studera biologiska
fenomen ur ett strikt genperspektiv har visat sig vara ytterst
fruktbart inte minst inom etologin. Lejonhannars mordiska beteende
mot styvbarn blir en begriplig om inte uppbygglig strategi för
maximal genspridning.
Memen lanserade Dawkins
skenbart på skämt på de sista sidorna av ”Den själviska genen”.
Memer bebor våra hjärnor i form av ideér, slagord, melodier, moden
och så vidare. De hoppar från hjärna till hjärna som ett slags
mentala virus. Människan som är unik bland djuren genom sin
imitationsförmåga är det perfekta substratet för memspridning.
Memer kopieras inte tillnärmelsevis med samma precision som gener
vilket gör analogin suspekt. Själva membegreppet har likväl varit
fenomenalt framgångrikt och infekterat flera framstående
filosofhjärnor.
I en tid då religionen åter har blivit salongsfähig går
Dawkins mot strömmen. För honom liksom för Voltaire gäller
stridsropet - ”Krossa den Skändliga!”. Han anser att religion är
en alltigenom malign företeelse, en patologisk deformation av
människans förståndsgåvor. I en kommentar till de katolska
pedofilskandalerna i USA ansåg Dawkins att det inträffade förvisso
var beklagligt men att det värsta var
att barnen över huvud
taget utsattes för religiös indoktrinering. Rationalisten Dawkins
hyser en brinnande lidelse för vetenskapens världsbild och en
pojkaktig entusiasm för evolutionens fantastiska
kreationer.
Dawkins senaste verk är en
tvåkilos lunta betitlad
The Ancestor's Tale: A Pilgrimage to the
Dawn of Life (Weidenfeld, 520 s). Volymen är rikt och
pedagogiskt illustrerad med foton, rekonstruktioner, kartor och
diagram. Trots formatet är det ingen salongsprydnad utan en
grundlärd och heltäckande biografi över livets historia. Bokens
struktur är löst inspirerad av ”Canterbury Tales”, men medan
Chaucers historieberättande pilgrimer är framme vid målet efter
fem dagar tar det fyra miljarder år för Dawkins ständigt växande
pilgrimsskara att nå livets dunkla ursprung.
För att undvika den klassiska framgångssagan där utvecklingen
segar sig från amöban till Einstein går denna tidsresa från
nutidsmänniskan bakåt till tidens ände. Vid olika punkter, som
Dawkins kallar rendezvous, tillstöter i tur och ordning våra
närmast föregående förfäder - schimpans, gorilla, orangutang,
gibbonger ... archaea, eubacteria. Från dagens människan är det
bara 39 möten till den första självkopierande molekylen. Vid varje
träffpunkt får vi veta hur många generationer som skiljer oss från
den nytillkomne släktingen - i schimpansfallet bara 250 000 under
det att 195 miljoner generationer skiljer oss från fiskarna i
rendezvous nr 20. Bara nu existerande arter får delta i spaningen
efter den tid som flytt. Det är tankeväckande att alla nu levande
organismer härstammar från en fyra miljarder år lång oavbruten
kedja av evolutionära vinnare, det vill säga organismer som levde
tillräckligt länge för att framgångsrikt fortplanta sig. I
synnerhet mot bakgrunden att 99,9 procent av alla arter är utdöda,
som Dawkins påpekat - oavsett hur många sätt det finns att vara
levande, så finns det ofantligt många flera sätt att vara
död.
När man på den långa resan bakåt
möter olika alltmer avlägsna förfäder berättar var och en sin
speciella livsforms historia, till exempel hur det är att vara en
Darwingroda där hannen sväljer de befruktade äggen som ruvas i en
strupsäck för att slutligen utspys som formfulländade
miniatyrgrodor utan att ha passerat yngelstadiet. Eller sjögurkorna
som efter en ungdom som frisimmande larver i vuxen ålder fixerar sig
vid en klippa och ”äter upp sin nu överflödiga hjärna likt en
vikarierande professor som får fast tjänst”. Varje gång en ny
grupp organismer ansluter sig till pilgrimståget passar Dawkins på
att med sedvanlig briljans utreda komplicerade evolutionsteoretiska
problem och teorier. Han ger oväntade perspektiv på hur allt liv
hänger ihop - recepten för alla miljontals arter är skrivna på
samma DNA-språk. För speciella gener, till exempel blodgruppen 0,
är jag mer släkt med en schimpans med samma blodgrupp än med en
människa som har grupp A.
”Varje gen har sitt eget utvecklingsträd, sin egen krönika
över förgreningar, sin egen katalog över nära och avlägsna
kusiner /.../ individer är bara tillfälliga mötespunkter på de
gen-vägar som vindlar kors och tvärs genom historien.” Trots att
människa och mus har ungefär lika många gener och att 99 procent
av musgenerna har direkta motvarigheter hos oss hyser vi ett
lokalpatriotiskt intresse för våra närmsta föregångare
hominiderna, som därför tillåts breda ut sig mer i texten än vad
som vore motiverat ur strikt biologisk synpunkt. Dawkins har inte
fått med den senaste sensationen - hobbit-människan, Homo
floresiensis. Det uppgrävda kvinnoskelettet har tillhört en 95 cm
lång och 16 kg tung varelse med en hjärna i schimpansklassen.
Hobbitarna levde så sent som för 18 000 år sedan på ön Flores
som de delade med drakar (jättevaraner), meterlånga råttor och
ponnystora dvärgelefanter. Deras undergång är höljd i dunkel men
precis som när det gäller Neanderthalarna tillhör Homo sapiens
”the usual suspects”. Människan har utvandrat från Afrika
åtminstone tre gånger; Homo erectus för cirka 1,7 miljoner år
sedan och den moderna sapiensvarianten för cirka 100 000 år sedan.
Emigranterna var en liten skara vilket resulterade i en genetisk
flaskhals, därför är alla människor utanför Afrika
anmärkningsvärt genetiskt homogena. Analyser av mitokondrier och
Y-kromosomer indikerar att allas vår urmoder Eva levde för 140 000
år sedan medan urfader Adam spred sin säd först 80 000 år senare
- splittrade familjer är således inget nytt i människans
historia.
När Dawkins kommer in på
människoblivandets mysterium - tvåbenthet, hjärnförstoring och
nakenhet - låter han fantasin och spekulationerna flöda fritt.
Hårlöshet förklaras helt prosaiskt med att den gjorde livet surt
för löss och loppor, ett problem som återuppstod då vi började
bylta på oss. Den nakna och parasitfria huden signalerade dessutom
till potentiella sexpartners att vederbörande var frisk och kry. När
det gäller vår aparta gångart existerar åtminstone 13 olika
teorier; för att frigöra frambenen så att man kunde bära mat, för
att kunna spana ut över savannen, för att vi genomgick ett
vattenstadium då vi måste kunna vada, för att kunna springa fort
och länge så att vi hann före de andra asätarna, för att
hannarna skulle kunna exponera sin penisar och så vidare.
I det fascinerande kapitlet om påfågelns stjärt som behandlar
sexuellt urval tar Dawkins avstånd från alla funktionalistiska
förklaringar. Han noterar att snabba, skenbart godtyckliga
evolutionära ryck i udda riktning ofta är ett resultat av -
sexuellt urval. Påfågelstuppens grandiost färgsprakande
stjärtplymer och paradisfåglarnas sanslösa fjäderprakt är
paradexempel på fenomenet. För hannarna blir livet inte lättare av
att de tvingas släpa omkring på dessa barocka ornament, tvärtom
kan de vara livshotande handikapp. Enligt en teori är ornamentens
funktion just att annonsera till honorna - se så stark jag är som
kan fungera trots dessa idiotiska attribut. Dawkins ansluter sig dock
till Darwins länge negligerade teori att sexuellt urval har sitt
ursprung i honornas estetiska idiosynkrasier. Om några honor får
för sig att till exempel långa färgstaka stjärtfjädrar är
tjusiga så kommer hannar som besitter dylika att åtnjuta ett
försprång i fortplantningskampen. Eftersom honorna kommer att föda
söner med anlag för de åtrådda fjädrarna (sexiga söner) och
döttrar som delar moderns speciella preferens för hanlig fägring
startas en evolutionär kedjereaktion där drömprinsarna till slut
kan bli så groteskt ofunktionella att det naturliga urvalet inlägger
sitt veto och tvingar in utvecklingen i mera sansade banor.
Dawkins
menar nu att människans adelsmärken - den upprätta gången
och tänkarhuvan - är konsekvenser av nyckfulla kvinnliga
preferenser. Alla människoapor kan gå på två ben kortare
sträckor. Ponera nu att en karismatisk hominid excellerade i
akrobatisk tvåbent gång och att detta trick vann damernas gillande
med följande förhöjd sex appeal och status. Andra hannar skyndar
sig att efter förmåga imitera den nya gångstilen som snabbt blir
en cool innegrej - fyrbenthet är för fossiler. Hominidernas ”master
adaption” skulle ursprungligen alltså helt enkelt vara en modenyck
där tvåfotsekvilibrister fick fler honor och därmed barn som ärvt
gener för den nya fashionabla gångarten. Lika frivolt behandlas vår
uppsvällda hjärna, även här åberopas det sexuella urvalet. Stora
hjärnor generar en beteendeflexibilitet som kan uttryckas i till
exempel sång, dans, insmickrande tal, poesi, konst och så vidare,
allt ägnat att imponera på flockens honor. Hjärnan är alltså ett
slags cerebral påfågelsstjärt, ett vapen i fortplantningens
tjänst.
Dawkins anser att evolutionsteorin
intar en särställning i människans tänkande - ”Intelligent liv
på en planet blir myndigt när det först blir varse skälet till
sin egen existens. Om jorden någonsin får besök av högre varelser
från rymden, kommer deras första fråga för att utröna nivån på
vår civilisation att bli: Har de upptäckt evolutionen än? Levande
varelser hade existerat på jorden i fyra miljarder år innan
sanningen gick upp för en av dem. Han hette Charles Darwin.”
”Origin” publicerades 1859; ett och ett halvt sekel senare är
det bara 12 procent av USA:s befolkning som oförbehållsamt
accepterar Darwins version av livets utveckling. Supermaktens
president tillhör inte den upplysta minoriteten. Låt oss därför
hoppas att vi inte får ett oväntat besök av en delegation celesta
ägghuvuden som ber att få bli förda till vår ledare. Om det
likväl skulle inträffa vore det kanske diplomatiskt att överräcka
ett exemplar av ”The Ancestor”s Tale” som ett bevis på att
mänskligheten inte uteslutande består av mentala rankfotingar
(=obetydlig mollusk som Darwin ägnade sex år av sitt liv att
dissekera och systematisera).
Svante Folin
Bara genom att läsa detta måste man bli intresserad, om man är ateist.
Jag har själv skrivit en massa olika saker sedan jag började på 50-talet då jag var bara 17 år
Man kan inte diskutera något om man inte har kunskap, men det finns många besserwisser i världen som tror att de vet allt. Att påstå något först, för att senare ändra sig, är en stor kunskap. Att stå på sig som en besserwisser är inte att föredra. Man säger så här: Jaha är det på det viset, ja då förstår jag att jag hade fel. När man kan erkänna att man har fel är man stor. Men det är svårt, för själviskheten som sitter i själen vill inte gärna ge med sig. Människor vill hålla på sitt lag in i det sista.
Man vill hålla på sin egen Gud ända in i det sista även hur fel det kan vara.
Så är människan skapt.
Thore