måndag 29 november 2010

Långtradarhistorier från mitt jobb

Olgas favoritdryck gammeldansk i Vipiteno

Vi hade flera speditörer som vi skulle gå till i Vipiteno men ofta hade vi en speditör där en av tjänstefolket hette Olga. Olga var en mycket trevlig halvkraftig dam och var bra på att få fram dokumenten i tid så vi kunde köra snabbt till lossningsplatsen eller om vi skulle hem. Jag brukade ofta ha med mig några danska öl som hon gillade. Men det tog ju sin tid i alla fall vid Vipiteno tullplats. Från det att vi kom dit på fredagen så om det gick mycket bra så kunde vi komma därifrån tidigt lördag morgon. Det bästa var nog en gång jag kom till Vipiteno tidigt en fredag morgon och sprang in med mina dokument samt fick doktor på redan vid tiotiden och så kunde jag dra redan vid fyratiden. Och jag kunde vara redan nere på något lossningsställe vid tiotiden på kvällen. Då fick jag extrapengar på lossningsstället för jag hade varit så snabb. Det kunde vara 7-10 tusen lire så jag kunde lugnt sitta inne på restaurangen och äta en god närande middag medan personalen lossade vad det skulle ha.

Men den här gången var det lite annorlunda, för jag hade inga danska öl, utan bara en flaska gammal dansk. Så jag sa till Olga att jag hade glömt att köpa dansk öl. Men jag hade en flaska gammal dansk som du kunde få prova att smaka av sa jag. Vad är det sa Olga frågande. Ja det är någon slags bitter. Nej det är det inte heller. Det är någon kryddigt sa jag. Få jag prova sa Olga. Javisst sa jag och gick ut på parkeringen för att leta upp min lastbil som stod längst bak i raden av alla andra danska långtradare. Och så fick jag med mig den oöppnade stora flaskan med gammeldansk snaps till Speditionen där Olga jobbade. Har du ett litet glas sa jag till Olga. Olga kom fram med ett dricksglas.

Har du inget annat sa jag. Nej det går fint med det här sa Olga. Häll upp du sa Hon. Och jag började hälla lite försiktigt och stoppade. Häll fullt sa Olga. Nej det kan jag inte sa jag. Sådan kan du väl inte vara sa Olga. Jag skratta och hällde på lite till. Nej fullt skall det vara sa Olga. OK.

Så tog Hon glaset och drack som om det vore öl. Den är mycket stark sa jag. Nej det var gott sa Olga. Och det tog inte lång tid för det var slut i det stora glaset. Lite till sa Olga. Du är inte klok sa Jag nu får du inte mer. Bara lite. Ja ett halvt glas då sa Olga. Sedan gick jag upp på Restaurangen för att få en kopp kaffe och sätta mig att vänta på mina tulldokument. Jag pratade lite med de andra danska chaufförerna. Hej på dej du Bornholmare sa de till mig för de andra chaufförerna trodde jag var från Bornholm. De har ju en annan dialekt på Bornholm som liknar svenska. Så chaufförer från Jylland trodde jag var Bornholmare.

Nej jag måste nog gå ner till spedition och se om Olga har mina dokument färdiga sa jag och gick ner till undervåningen samt fram till den spedition där Olga skulle vara. Var är Olga sa jag. Hon var tvungen att gå hem sa den andra Italienska speditören. Hon kunde inte vara kvar här sa Han och skratta högljutt. Hon kommer i morgon sa han. Men mina dokument då sa jag. Jag gör dem färdig åt dig så du kommer iväg sa han snällt. Hon tålde inte gammal dansk sa han. Jamen man skall ju inte dricka på det viset sa jag. Nä Olga trodde att det var någon slags öl tror jag sa Italienaren.

Ordvrängning av Prioglio

Som sagt var det många speditörer på tullstationen i Vipiteno. Namnet Prioglio kunde inte undgå mig. Jag hade aldrig den speditören men jag måste så klart skoja angående namnet. Det här är ju enormt svårt att skriva om för det är själva uttalet det är fråga om.

Jag frågade en annan speditör som kom och gick i korridoren i speditörshuset om han viste vad Prio Glio, hade sin spedition. Han såg barskt på mig och sade Priååglio på Italienska. Priåååglio upprepade han. No prio glio sa jag. NO sa han och gick. Han nådde och peka med fingret åt vilket håll jag skulle gå för att komma till speditör Prioglio. Bakefter har jag tänkt om det var Prio Glio själv.

Thore

Nu sjunker huset EU snart

Men blommorna bara blommar vidare

Ståndare och pistiller,

detta är Naturens Thriller

Snart sjunker slottet också

Vad är nu detta?

Det är bara Naturen

Dom vackraste finaste, skönaste blommor

Lite nektar måste Humlan ha

Äppelblommor mot ljusblår himmel

Och Solen gick ner även denna dag

Den brinnande horisonten är bara Solens nedanfärd

Den underbart sköna tid

Lite nektar även till en Fjäril

Vackra röda

Vackra Lila

Och en blomfluga som undersöker en maskros

Detta konstiga är också gjort av naturen

Mera fina söta blommor

En liten närbild

En sådan Kraft som naturen spelar upp på våren

En ensam Viol

Nu orkar inte Solen mer idag

Nu blir Solen borta ett Tag

Men i morgon börjar en ny DAG

Och det är lika dant i Prag som i Haag

Och jag säger bara godag godag

Enormt tjusiga blommor

Och dammen ligger lugnt och stilla

Medan bonden tar sig en Prilla

Inte så långt från lilla Tommelilla

Jag får passa på så jag inte i dammen trilla

Thore

söndag 28 november 2010

Hur jag fällde träd i Italien

Jag fällde träd i Italien

Trädfällning på väg upp till Ricasoli i Italien

Den här gången hade jag lossat danska skinkor i Perugia som ligger lite öst för autostrada A1 som går från Rom och Firenze. Från Perugia kör man förbi den vackra sjön Lago Trasimeno.

När jag hade lossat färdigt och tvättat ur kylskåpen så ringde jag hem och sa att jag var tom och var redo för nytt lass hem. Efter ett ögonblick fick jag så order om att lasta vin i Ricasoli förstod jag det som. Jag kollade den Italienska kartan Atlante Automobilistico från Touring Club Italiano. Den bästa kartan av Italien. Det var bara en by som hette Ricasoli. Så den här gången var det ju lätt att hitta insåg jag.

Ibland kan det vara svårt när det finns kanske 23 byar som heter Colle eller 22 byar som heter Isola att hitta rätt. Då måste man ha postnummer för att veta vad just den staden eller byn ligger.

I alla fall så drog jag nu iväg nord på. Ricasoli låg utefter den stora autostradan A1 upp mot Firenze. Mellan Arezzo och Firenze skulle man kunna säga. Eller strax till vänster om Montevarchi.

Jag skulle ju kunna vara där till middag tänkte jag. Så kanske jag kan få något att äta å cantinen. Alla fabriker och industrier av alla de slag har ju en cantine som man kan äta billigt på i Italien.

Det tog inte lång tid förrän jag skulle svänga av från autostradan. Och jag frågade på betalningsstället om han i boxen vet bästa väg till Ricasoli. Ja det var bara att köra så och så sa han. Från den lilla ”Gula” vägen på kartan så gick det en liten smal ”vit” väg upp mot en liten by kantad med alléträd. Och grenarna på dessa träd stod lågt ut över vägen. Min kylbil är ca 3, 60m hög tror jag den var. Och jag började krångla mig in på den smala vägen upp mot en liten by som låg uppe på en kulle på 249 meter. Det var ca en kilometer upp till den lilla byn.

Jag kom inte så långt förrän jag måste av och med hjälp av min stege som jag alltid har med mig ta min stora förskärarkniv och kapa av en gren för att komma vidare. Tyvärr kom jag bara till nästa träd som också skulle beskäras för att jag skulle komma vidare. Och jag skar av grenar hela vägen upp. Och det tog ju lite tid. Äntligen kom jag upp. Och där var liksom ett lite torg med byggnader runt om. Och de var mycket litet. Alla människorna stod ute på torget och såg på när jag kom.

Jaha tänkte jag. De har väntat på mig.

Caricare vino di Ricasoli sa jag. No no no, sa en som kunde lite engelska. Här finns det ingen vinfirma. Den ligger ca 30 kilometer härifrån sa han. Va? Sa jag. Ricasoli är ett firmanamn sa han.

Han visade mig på kartan. Och jag tror firman låg vid Cast. Di Brolio en bit syd på de smala dåliga vägarna. Så det var bara att försöka vända kameleonten här på det lilla fina torget. Så jag vände runt på en femöring och körde försiktigt ned mellan träden i allén som nu var färdigkapade. Det låg avgnagda grenar i diket hela vägen. Ogjort arbete. Men u fick jag bråttom för middagen började närma sig med stormsteg. Jag måste ju få tid till mat.

Den lilla vägen slingrade sig som en orm i det fina landskapet. Jag kom fram till ett vägkryss, och jag stod villrådig om vilket håll jag skulle ta. Jag bara gissade. Man måste ju ha lite specialnäsa för sådant här. Man sticker upp nosen i vädret och luktar lite så känner man vart det luktar vinjäst.

Jag nådde precis fram till när de skulle stänga cantinen. Det första jag sa när jag svängde in på gården ar; Har ni mat kvar. Ja inga problem sa förmannen. Bara backa till så vi kan börja lasta sa han.

Så jag fick snabbt backat till för hungern började göra sig tillkänna nu i magen.

Nu satt jag i matsalen ensam och fick så mycket mat så det var inte klokt. Personalen skratta åt mig och tänkte att de konstiga nordborna måste vara ena riktigt hungriga typer. De kanske inte får någon mat där uppe i norden, kanske de tänkte. Jag njöt i alla fall av det som bjöds. Här kan man en än gång se hur ofta gästvänliga Italienarna är i alla fall. De kanske blev lite sura för att jag kapade lite grenar i den lilla byn Ricasoli. Vinet jag lastade heter Ricasoli. Och jag fick en egen kartong med mig hem av det goda vinet. Det var ovanligt gott. Det var ju vin från Toscanaområdet kan man säga.

Thore

Våran utsikt från där vi bor

Månen lyser upp havet om natten

Den som är vaken är bara Katten

Jag tänker, på när jag ensam satt bakom RATTEN

Eller när Jag i holland körde med Hatten

Jag lyfte på den och sade BONJOUR

Nu kommer Julen igen

När jag körde långtradare måste alla

Hjul vara bra

Därför önskar jag en god advent

Thore

Långtradarhistorier från mitt jobb

Nattmat på vägen mellan Limoges och Bordeaux

Frankrike är ett ganska vackert landskap när man ser det på dagen. Men det har även sin tjusning på kvällen och natten. När man rundar Paris så glittrar miljoner av ljusreklamer och otaliga andra lampor här och där. Och när motorvägen kommer upp på någon av kullarna kring Paris så får man en vidunderlig och spännande utsikt. Och man tänker vad händer där nere nu. Hur ser det ut på Champs Elysées just nu. Jo jag har gått där. Den här gången var det bara början av kvällen. Solen höll på att gå ner. Så det var en vacker vy som uppenbarade sig när man såg ut över alla tak samt såg bort mot Eifeltornet långt borta.

Men jag skulle vidare syd på. Först A 10 tills motorvägen delar sig mot Orleans och E 9 syd på. Jag skulle ända ner till Limoges för att där lossa skinkor. Hastigheten låg på cirka 90-100 kilometer timmen. Det var en bra marschfart. Och jag kom fram vid midnatt ungefär, samt kojade direkt.

På morgonen var det bara att backa till och vänta på att personalen skulle lossa. Men det tog lite tid.

Mitt emot var det en livsmedelsfabrik som tillhör en firma som heter något i stil med E.Leclerc. Och jag satt och tittade på hur många människor gick ut och in genom den portvaktsbevakade ingången.

Och klockan började närma sig 12 och matdags. Så jag tänkte att därinne finns det säkert en matcantine. Solen strålade direkt in i hytten så det var lite svårt att se ut men Jag hade observerat att kontrollen av de inpasserade och utpasserande människorna var lika med noll. Vakten satt i sin kur och tittad lite slött på de in och utpasserande folken.

De har säkert fin mat därinne på cantinen tänkte jag. Nej jag måste prova att gå in tänkte jag.

Jag bara travade in mellan alla andra människorna i hög fart. Och det gick fint. Men var låg Cantinen någonstans. Det var ju en jättestor fabrik. Jag följde bara med folkströmmen in mot en trappa som gick upp på andra våningen. Och där öppnade sig en jättesal med en massa glupska fransmän ätande av det goda franska köket eller käket. Så det var bara att gå fram till någon slags disk för att hämta maten.

Men så höll det på att bli problem när jag kom till kassan. Coupons sa damen. Inte hade jag någon kupong. Money money sa jag och försökte se så glad ut jag kunde för att beveka kassadamen. France del a moneta, sa jag och visade min portmonnä. Wei Monsieur eller något i den stilen, sa kassadamen. Och jag fick betala med franc. ( Nu för tiden är det ju euro). Men jag fick härlig underbart god mat från det fina franska köket. Gott gott. No problem.

Sen gick jag lugnt ut till min bil som stod nerlutad mot avlastningsstället på andra sidan vägen. Personalen på slakteriet där jag lossade hade också tagit en välbehövlig mat och pausvila. Men så fortsatte lossningen av mina skinkor igen. Och efter lossning så måste jag tvätta ur all blod och köttsaft som fastnat på väggar och golv i kyltrailern. Det var mitt jobb. Det brukade alltid finnas redskap för detta jobb på fabrikerna med varmvatten och borstar. Normalt brukade vi ha med oss cirka 20 ton danska skinkor. Som väger sådär 8 kg styck ganska jämt över lag.

Sedan ringde jag hem och fick besked om att jag skulle lasta vin dagen efter nere i Bordeaux den sydliga änden av västfrankrike. Så det blev att starta upp kameleonten igen och dra iväg syd på. Gonkade gonkade gonkade lät det om däcken mot asfalten. Jag hade tagit den lilla vägen som heter National 21 ner mot Bordeaux. Nu hade det gått ca 6 timmar sedan jag åt sist. Så det var nu dags för kvällsmat snart igen. För Jag började känna mig lite hungrig. Och klockan började komma över 19 på kvällen. Så det var nog tid för mat. De franska restaurangerna serverar mat så sent som 21-22 på kvällen så det var ju ingen fara eller panik ännu.

Men jag titta hela tiden efter vägen om jag kunde se något ställe där jag kunde få en matbit. Men nej du, och tiden bara gick. Mörkt var det nu, och ganska ensamt på den lilla vägen. Det är inte så många som kör den här lilla vägen. Men så helt plötsligt så såg jag ett lite ljus en bit in från vägen. Kanske det var något intressant. Det såg ut som en stor skomakarlampa som lyste på väggen av ett hus. Jag bromsade in vagntåget i allen som jag körde i nu. Jag placerade lastbilen mellan träden. Man får absolut inte stå och parkera med något utanför på vägen i Frankrike. Det är hårda böter för det. Men jag fick in hela ekipaget mellan träden i alla fall. Så stoppa jag motorn och det blev alldeles tyst. Och så klev jag ut i mörkret. Jag kunde se den lilla lampan långt där borta. Kan det vara en restaurang månntro?

Det var nu kolsvart ute, totaltyst så när som på ljudet jag kunde höra från en hund som skällde i fjärran samt en uggla som hoade ovanför mig i ett alléträd någonstans. Det var lite spänning i luften. Det var en fantastisk känsla som jag alltid kommer att komma ihåg. Och Jag travade iväg tillbaka mot den lysande lampan inne på höger sida. Jo men det ser ut som en liten sylta tänkte jag. Och jag gick fram och öppnade dörren till den lilla gamla restaurangen. Därinne satt det bara 4 personer som alla glodde stort och tyst på mig när jag instövlade. De tittade på mig som om jag kom från en annan värld. Och det gjorde jag väl nästan. Mieux eller något i den stilen sa jag till serveringsdamen och gjorde en handrörelse mot min mun.

Wei Monsieur eller något i den stilen sa den kraftiga damen. Aah sa jag och satte mig vid ett bord. Hon förstod mig och jag förstod henne. Meny sa damen. Ja ja. Vad kan det vara för en meny så här dags tänkte jag. Restauranglokalen var ganska så spartansk och inget på väggarna. Högt till tak kommer jag ihåg. Enkla gamla träbord. Och lokalen var inte stor. Det kunde väl vara en 5-6 bord därinne, så var det inte mera. Inga dukar på borden. Men vänligheten lyste ur Hennes ögon.

Och gubbarna hade börjat prata och diskutera igen.

Hon tog fram så mycket mat så det var inte klokt. Och gott var det. Där satt jag ensam och åt. Tänkte på dem där hemma. De gamla stamgästerna snackade och sorlade. Jag förstod som vanligt inte ett dugg vad de diskuterade eller sa. Men de kastade menande blickar emot mig ibland som om, att jag var en hungrig svältande nordbo. Jag log tillbaka och njöt av den goda maten. Ja i Frankrike kan man nästan vara säker på att man får god härlig mat om man inte är av den kräsna sorten alltså.

När jag hade ätit färdigt och kom ut från restaurangen så blev jag omfamnad av en naturlig tystnad. Hunden hade slutat skälla. Men ugglan hoade ännu. Det var det ända som hördes. Men jag hoppa in i lastbilshytten och starta upp mina 420 hästar i Scanian och larmet av motorns hästar spred sig ut över den svarta nejden. Och så bar det iväg igen på den lila krokiga vägen. Jag hade en bit att köra ännu innan jag var framme i Bordeaux. Jag körde ju inte på den stora vägen, så det gick lite långsammare... Jag tror denna restaurang låg söder om Thivers på väg N21. Nästa dag var det lastning av vin i Bordeaux.

Så var det med den nattmaten.

Thore

Det är bara vi två kvar

Och snart flyger vi också till Grand Canaria

Naturens vackra ansikte

Detta vi är alltså gott

Oj oj oj det måste vi ha nästa gång

Våren hade kommit med sina otroliga blommor

Eftersom också blommorna har DNA så är vi ju släkt

Det låter väl käkt

Men det är faktiskt sant

Ja flugan har också DNA,

Vad tänker han på där han sitter på sitt gröna blad

Även en slända har sitt liv

den kan leva helt utan hiv

Men ibland blir det lite Kiv

Och flugan tvår sina händer hela tiden för nu har

Fågelinfluensan kommit och då måste även en fluga tvätta sina händer

Kan ni se den som sitter där nere vid roten av stråna

Jo han vaktar de sista stråna

Jag är en snäll ko Jag

Jag har framkammat idag

Jag lämnade efter mig en vacker himmel,

den dog i fjärran och så kröp natten inpå mig

Jag undrar om jag inte skall ta mig ett litet dopp,

kanske en simtur över till Blå Jungrun

Så var dagen till ända ännu en gång

Och jag kan sjunga en enkel sång

Natten faller på,

Och nu skall jag också GÅ

Hej så länge

Thore

Långtradarhistorier från mitt jobb

Kor i Bryssel

Denna gången skulle jag lasta något frysgods på en gammal Findusfirma i Bryssel inte så långt från centrum. Varorna som jag skulle lasta var inte framme eller klara. Jag frågade när de kunde vara klara att lasta. Ja det var oklart hur länge jag skulle få vänta. Men några timmar skulle det säkert ta.

Ok, det är bra för jag tänkte ta mig en gåtur ut i Bryssel sa jag.

Mitt i centrala Bryssel låg det en jättestor samlingsplats för slaktkor. Otroligt men sant. De gick i olika fållor som var gjorda av stålrör. Och det var ett tak över kofållorna med någon slags korrugerad plåt. Allt såg gammalt rostigt och skraltigt ut. Och korna var stressade och hoppade på varandra ibland. De Belgiska kofösarna eller koskötarna gick runt och slog på korna med sina kraftiga påkar. Träpåkarna var ca en meter långa. Och lukten av koskit spred sin odör över hela Centrum av Bryssel. Det var en syn för gudarna kan man säga. Det har var på 1970 talet. Kanske omkring 1977 eller så.

Jag hade hämtat min kamera som jag alltid hade med i lastbilen för att föreviga detta märkliga som fanns kvar så sent som in på 70-talet. Och jag fotograferade vilt omkring mig. Det var kor som rymde ut bland folk på gatan. Och kofösarna kom efter med sina långa knölpåkar samt slog på de stackars korna. Ja det var cirkus det. Cirkus Bryssel kunde man säga. Och här skulle Europaparlamentet ligga senare. Jag skratta och tänkte, här kommer de fina ministrarna sitta och svamla om ditten och datten ovanför oss vanligt fölk. Det tar nog inte så lång tid innan det blir verklighet. Jag tänkte då, att EU kommer att bli en koloss på lerfötter. Och det hette EG då.

Just som jag gick där i mina speciella tankar om EU så fick jag se en frustande tjur mellan ett par lastbilar. Han var helt fri och jag kunde tydligt se ”röken” ur hans frustande näsborrar.

Snabbt upp med kamera och klicka och sedan fort ta sig därifrån för att rädda sitt skinn. Bilden har jag bevarat. Ja det blev många bilder från koeländet i Bryssel. Jag tycket det var konstigt att man kunde ha korna så mitt i staden. Men det var så på den tiden.

När jag en annan gång förtullade på Risquare Tout en gata vid gränsen till Frankrike strax före Halluin, så såg jag många svintransporter. Det var stora långtradare med grisar i 4 våningar som stod och skrek hela tiden. Det var inte roligt att titta på. Och här i Bryssel gick nu korna på gatan i centrum. Ja så var det. De höll för övrigt på att bygga en del motorvägar runt staden då. Som idag syns färdiga.

På den tiden var elektriciteten inte så dyr så motorvägarna i Belgien var upplysta med någon slags gula neonlampor. Och det var ju fint. Sedan när det blev El-kris så släktes allt. Och nu vet jag inte hur det är för jag har inte kört där på länge.

Men de käppslagna korna i Bryssel det glömmer jag aldrig.

Thore