Karlshamn från sjunde våningen: Långtradarhistorier från mitt jobb

Nattmat på vägen mellan Limoges och Bordeaux

Frankrike är ett ganska vackert landskap när man ser det på dagen. Men det har även sin tjusning på kvällen och natten. När man rundar Paris så glittrar miljoner av ljusreklamer och otaliga andra lampor här och där. Och när motorvägen kommer upp på någon av kullarna kring Paris så får man en vidunderlig och spännande utsikt. Och man tänker vad händer där nere nu. Hur ser det ut på Champs Elysées just nu. Jo jag har gått där. Den här gången var det bara början av kvällen. Solen höll på att gå ner. Så det var en vacker vy som uppenbarade sig när man såg ut över alla tak samt såg bort mot Eifeltornet långt borta.

Men jag skulle vidare syd på. Först A 10 tills motorvägen delar sig mot Orleans och E 9 syd på. Jag skulle ända ner till Limoges för att där lossa skinkor. Hastigheten låg på cirka 90-100 kilometer timmen. Det var en bra marschfart. Och jag kom fram vid midnatt ungefär, samt kojade direkt.

På morgonen var det bara att backa till och vänta på att personalen skulle lossa. Men det tog lite tid.

Mitt emot var det en livsmedelsfabrik som tillhör en firma som heter något i stil med E.Leclerc. Och jag satt och tittade på hur många människor gick ut och in genom den portvaktsbevakade ingången.

Och klockan började närma sig 12 och matdags. Så jag tänkte att därinne finns det säkert en matcantine. Solen strålade direkt in i hytten så det var lite svårt att se ut men Jag hade observerat att kontrollen av de inpasserade och utpasserande människorna var lika med noll. Vakten satt i sin kur och tittad lite slött på de in och utpasserande folken.

De har säkert fin mat därinne på cantinen tänkte jag. Nej jag måste prova att gå in tänkte jag.

Jag bara travade in mellan alla andra människorna i hög fart. Och det gick fint. Men var låg Cantinen någonstans. Det var ju en jättestor fabrik. Jag följde bara med folkströmmen in mot en trappa som gick upp på andra våningen. Och där öppnade sig en jättesal med en massa glupska fransmän ätande av det goda franska köket eller käket. Så det var bara att gå fram till någon slags disk för att hämta maten.

Men så höll det på att bli problem när jag kom till kassan. Coupons sa damen. Inte hade jag någon kupong. Money money sa jag och försökte se så glad ut jag kunde för att beveka kassadamen. France del a moneta, sa jag och visade min portmonnä. Wei Monsieur eller något i den stilen, sa kassadamen. Och jag fick betala med franc. ( Nu för tiden är det ju euro). Men jag fick härlig underbart god mat från det fina franska köket. Gott gott. No problem.

Sen gick jag lugnt ut till min bil som stod nerlutad mot avlastningsstället på andra sidan vägen. Personalen på slakteriet där jag lossade hade också tagit en välbehövlig mat och pausvila. Men så fortsatte lossningen av mina skinkor igen. Och efter lossning så måste jag tvätta ur all blod och köttsaft som fastnat på väggar och golv i kyltrailern. Det var mitt jobb. Det brukade alltid finnas redskap för detta jobb på fabrikerna med varmvatten och borstar. Normalt brukade vi ha med oss cirka 20 ton danska skinkor. Som väger sådär 8 kg styck ganska jämt över lag.

Sedan ringde jag hem och fick besked om att jag skulle lasta vin dagen efter nere i Bordeaux den sydliga änden av västfrankrike. Så det blev att starta upp kameleonten igen och dra iväg syd på. Gonkade gonkade gonkade lät det om däcken mot asfalten. Jag hade tagit den lilla vägen som heter National 21 ner mot Bordeaux. Nu hade det gått ca 6 timmar sedan jag åt sist. Så det var nu dags för kvällsmat snart igen. För Jag började känna mig lite hungrig. Och klockan började komma över 19 på kvällen. Så det var nog tid för mat. De franska restaurangerna serverar mat så sent som 21-22 på kvällen så det var ju ingen fara eller panik ännu.

Men jag titta hela tiden efter vägen om jag kunde se något ställe där jag kunde få en matbit. Men nej du, och tiden bara gick. Mörkt var det nu, och ganska ensamt på den lilla vägen. Det är inte så många som kör den här lilla vägen. Men så helt plötsligt så såg jag ett lite ljus en bit in från vägen. Kanske det var något intressant. Det såg ut som en stor skomakarlampa som lyste på väggen av ett hus. Jag bromsade in vagntåget i allen som jag körde i nu. Jag placerade lastbilen mellan träden. Man får absolut inte stå och parkera med något utanför på vägen i Frankrike. Det är hårda böter för det. Men jag fick in hela ekipaget mellan träden i alla fall. Så stoppa jag motorn och det blev alldeles tyst. Och så klev jag ut i mörkret. Jag kunde se den lilla lampan långt där borta. Kan det vara en restaurang månntro?

Det var nu kolsvart ute, totaltyst så när som på ljudet jag kunde höra från en hund som skällde i fjärran samt en uggla som hoade ovanför mig i ett alléträd någonstans. Det var lite spänning i luften. Det var en fantastisk känsla som jag alltid kommer att komma ihåg. Och Jag travade iväg tillbaka mot den lysande lampan inne på höger sida. Jo men det ser ut som en liten sylta tänkte jag. Och jag gick fram och öppnade dörren till den lilla gamla restaurangen. Därinne satt det bara 4 personer som alla glodde stort och tyst på mig när jag instövlade. De tittade på mig som om jag kom från en annan värld. Och det gjorde jag väl nästan. Mieux eller något i den stilen sa jag till serveringsdamen och gjorde en handrörelse mot min mun.

Wei Monsieur eller något i den stilen sa den kraftiga damen. Aah sa jag och satte mig vid ett bord. Hon förstod mig och jag förstod henne. Meny sa damen. Ja ja. Vad kan det vara för en meny så här dags tänkte jag. Restauranglokalen var ganska så spartansk och inget på väggarna. Högt till tak kommer jag ihåg. Enkla gamla träbord. Och lokalen var inte stor. Det kunde väl vara en 5-6 bord därinne, så var det inte mera. Inga dukar på borden. Men vänligheten lyste ur Hennes ögon.

Och gubbarna hade börjat prata och diskutera igen.

Hon tog fram så mycket mat så det var inte klokt. Och gott var det. Där satt jag ensam och åt. Tänkte på dem där hemma. De gamla stamgästerna snackade och sorlade. Jag förstod som vanligt inte ett dugg vad de diskuterade eller sa. Men de kastade menande blickar emot mig ibland som om, att jag var en hungrig svältande nordbo. Jag log tillbaka och njöt av den goda maten. Ja i Frankrike kan man nästan vara säker på att man får god härlig mat om man inte är av den kräsna sorten alltså.

När jag hade ätit färdigt och kom ut från restaurangen så blev jag omfamnad av en naturlig tystnad. Hunden hade slutat skälla. Men ugglan hoade ännu. Det var det ända som hördes. Men jag hoppa in i lastbilshytten och starta upp mina 420 hästar i Scanian och larmet av motorns hästar spred sig ut över den svarta nejden. Och så bar det iväg igen på den lila krokiga vägen. Jag hade en bit att köra ännu innan jag var framme i Bordeaux. Jag körde ju inte på den stora vägen, så det gick lite långsammare... Jag tror denna restaurang låg söder om Thivers på väg N21. Nästa dag var det lastning av vin i Bordeaux.

Så var det med den nattmaten.

Thore