Boulevard Périphérique

Om man kör Peripherique runt paris i 80 km i timmen så tar det 27 minuter för en rundtur om det inte är kö-bildning.
Men en natt när jag såg att det nästan var helt folktomt på banan runt Paris så tänkte jag pröva och se hur lång tid det tar att köra runt.
Det tog 20 minuter, för jag körde i 100 och lite över. Och på den tiden var det inga kamror som det är nu.

Man kan läsa mer om denna rundtur här

Här är länken
http://en.wikipedia.org/wiki/Boulevard_P%C3%A9riph%C3%A9rique

 Thore

Chaufförshistorier från början

1. När min Pappa och jag såg spår som ändade i diket på väg mot Strängnäs ca 1948

1. När grusvägen mot Norrland blev för smal , ca 1949
2. När jag körde ut äpplen och sålde i Uppsala med Pappas lastbil Volvo ca 1951
3. Körning av fruktbil i Värmland ca 1952
4. Mjölkbilskörning i Värmland ca 1952
5. När jag välter runt med en ford V8 motor skåpbil modell 1946 i Värmland ca 1952
6. Den förkalkade lastbilen på västkusten ca 1954
7. Den första stora lastbilen heter Thornycroft och kommer från England ca 1954
8. Sålde frukt från järnvägsvagn i Sala ca 1955
9. Mjölkbilsköning med elektrisk lastbil på mjölkcentralen i Johanneshov i Stockholm ca 1956
10. Lastbilskörning på Metrobutikerna i Stockholm ca 1957-58
11. Utkörning av bageriprodukter i Stockholm ca 1959
12. Den fullständigt krossade personbilen i Bredäng ca 1959
13. Lastbilssläp kör ner i diket med nya bilar som last ca 1959
14. Räddning av liv i Fittjabacken för länge sedan ca 1960
15. Jag räddade liv på väg 55 för länge sedan i halt väglag ca 1961
16. Körde ut ägg i Stockholm ca 1965
17. Hämtade ägg på Öland ca 1965
18. De avsågade limträ bjälkarna ca 1972
19. Körning med 30 meter långa limbjälkar ca 1973
20. När jag satte trailern mitt i vägkrysset på Nordsjälland ca 1973
21. Första resan till Italien genom östzonen ca 1974
22. Första gången jag lastade hem från Italien
23. Första gången i Frankrike med mycket dåliga kunskaper i franska ca 1974
24. De trevliga människorna i Regio Emilia ca 1974-75
25. Väntetid i Siena en Varm helg i Italien ca 1975
26. Mutorna vid gränsen Lille och Risquare Tout in till Frankrike ca 1975
27. Bretagnelångtradarchaufför bjuder på helafton i St. Brieuc
28. Skinkavlastning av kompis i Sorö ca 1975
29. Punktering i Österrike med foto ca 1975
30. Jag välter med ett lass skinkor söder om Bolzano i Italien ca 1975
31. Korna i Bryssel ca 1975
32. Framaxeln på släpet lossnar inne på Irma i KBH ca 1975
33. En kyss på kinden i La Rochelle ca 1975
34. Mat som äts i Bretagne betalas när man går ut och in i ett kafé’ eller en bar
35. Gravbilden till Pappa ca 1976
36. Dieseltorka i Östtyskland ca 1976
37. Kortspel med bananer äpplen och apelsiner samt poliser i Salerno ca 1976
38. Morötter, rödhåriga Vikingar ute vid Barfleur i Bretagne ca 1976
39. Ont i ryggen vid avlastning av minkfoderfisk ca 1976
40. Minkfarmen i Östtyskland ca 1976
41. När flera Bornholmschaufförer kommer till Loudeac ca 1976
42. Snabbstart för kapten Pedersen i KBH ca 1976
43. Vaktad av gendarmer i Bretagne ca 1976
44. De låga tunnlarna öster om Trento ca 1976
45. Tre dagars uppehåll en vinter i Denekamp ca 1976
46. Rundgång i stjärnstaden Palmanova ca 1976
47. Svensken som gav plombtullen en snyting på Brenner ca 1976
48. Mannen med ratten i Bretagne ca 1976-77
49. Hur vacker vägen är från Quimper ner mot Nantes. Påminde lite om Kalifornien ca 1977
50. Kortspel fördröjde Bornholmsfärjans avgång från Ystad ca 1977
51. En decimeter tjock lastbilshytt ca 1977
52. Många Mercedes kör i diket ca 1977
53. Gratisöl på Carlsberg ca 1977
54. Ekipagesväng utkommen ur en tunnel i Alperna mitt i natten ca 1977
55. När besättningen fick vin i KBH ca 1977
56. Specialkörning på natten från St. Brieuc via Dinan till Caen ca 1977
57. Hockeyfeber på gränsen Znojmo Österrike – Tjeckoslovakien ca 1977
58. Mjölkbil ovanpå personbilar söder om Vipiteno i Italien eller norr om Bolzano ca 1977
59. När jag inte visste vart jag var på väg ca 1977
60. Jungfrufärd med Polenfärjan från Ystad ca 1977
61. Fester på Parkeringen Firenze Nord ca 1978
62. Smällarna i Kyrkan ca 1978
63. Wc pappret och den tyska vägpolisen Ca 1978
64. Snöstopp i Tappernöje ca 1978
65. Pisshistoria från Denekamp till Paris ca 1978
66. När vi lurade två Jyske chaufförer på middag i St. Meen le Grand Bretagne ca 1978
67. Isstopp i Travemünde i sträng kyla och bananer ca 1978
68. Lastning av långflaskor vid Ponsacco St. Lucia Italien ca 1978
69. Snabb ombordkörning i KBH ca 1978
70. Nattstopp på Port de la Vilette i Paris ca 1978-79
71. Läskedryck i stället för öl på Carlsberg ca 1978-79
72. När den stora sabeln knäcktes på krogen i St. Meen le Grand utanför Rennes ca 1979
73. Nattmat på vägen mellan Limoges och Bordeaux
75. Körning med oljeriggar
76. Polenfärjan sjunker i Ystads hamn
78. Krocken i Nordhorn
79. Motorvägen till Brest byggs
80. Myggorna i Reims
82. Spritprov mellan Doullens och Lille i Frankrike
83. Stopp på Périphériquen i Paris med en Bornholmerlastbil
84. Svårt med vindrickning vid Peronne mellan Paris –Lille
85. Tre lastbilsekipage på väg i snöyra på avstängd motorväg till Puttgarden
86. Tuppen i Risquare Tout
87. Ufot och guldtanten
89. Vi kom ut i halvdåligt väder på resa till Ystad samt lastbilsvältning
90. Vilopaus vid St. Michael, samma väg St. Brieuc – Caen
91. Äpplelast i Angers
92. Tjugo minuter runt Paris i Boulevard Périphériquen
93. När jag gick på Champs Élysées. Eller när vi var flera inne i Paris och satt på Triumfbågen
94. Skinkorna på gatan i Great Yarmouth England
95. Ken Svendsen ”Flabböre” över Puttgarden - Rödbyhamn tom med lera
96. Kapten Pedersen går in till damerna i KBH
97. Ispansar på fronten. Från 10 grader plus till 10 grader minus. Halt i Holland
99. Hur de tyska chaufförerna kör angående viloperiodsbestämmelserna
100. Flaskorna i ljusrampen
101. Dyra cigaretter på natten i Rödbyhamn
102. Dockan som gick
103. Dieselkoll på Tullstation Denekamp Hästtjuven säger jag ljuger
104. Det stora duschrummet i Roye norr om Paris
105. Den stora pizzan och hundarna en bit från Susa i Italien
106. Den lilla tullhunden i Warnemünde Östtyskland
107. De sovjetiska officerarna i Polen
108. De fina pizzorna i Livorno
109. Cognacslast i staden Cognac
110. Bromsar som slutar att fungera på väg ned mot Vipiteno
111. Branden i min bil i Holland
112. 350 bilar i dimolycka i Belgien Nedskriven Inspelad 1
113. Bad i Lago di Garda vid Peschiera
114. Banditmannen med väskan i Prato
115. Bilar i topp vid avfart till Kiefersfelden
116. Blixten i Verona
117. Bussen och den glömda gamla tanten
118. Bussen och hatten
119. Den arga pistol och cykelmannen
120. Den gamle mannen med Korvar och fåglar
121. Den stora vinflaskan
122. En rolig afton i Prato Italien
123. Gummivägen i Novara
124. Informationskontrovers i Genova vid två tillfällen
125. Kylmotorklagor mellan Paris och Lille
126. Kyrkogården i Vipiteno och fel svinkött
127. Lastning av Paprika i Pompeji
128. Maffiastoppet av min köttransport mellan Firenze och Rom
129. Olgas favoritdryck, gammeldansk i Vipiteno
130. Ordvrängning av Prioglio
131. Prästen i Vipiteno
132. Rundkörning mitt i natten i New Brandenburg Östtyskland
133. Sharon som blev tomater
134. Små toaletter i Novara
135. Strejken i Kiefersfelden och vi kör förbi
136. Trädfällning på väg upp till Ricasoli i Italien
137. Last av persikor till Berlin
138. När jag glömt åt vilket håll jag höll på att köra. Sydpå eller nordpå
139. Tullen och leksakspistolerna på gränsen Zinnwald
140. Tullen i Genova hör samman med informationskillen
141. Trettiofyra kartonger vin
142. Snöstopp mitt i natten vid den Tjeckoslovakiska tullen
143. Ryska lastbilschaufförer eldar under dieseltanken och grillar på Autobahn
144. Rundtur i Rom med guide och Carl-Einar
145. Radiokontakt med Sverige direkt från Italien
146. Pool-letande en söndag i Piscina
147. Personbil kör på mig i Italien vid Ferrara
148. När jag blev påkörd av tåget i Italien
149. När jag blev inlåst vid en cirkus i Trieste Italien
150. Mont Blanctunneln med gasen
151. Medaljförtjänst vid Campari-sökning
152. Klockan cognacen samt pizzan med Orla
153. Kiefersfelden görs om
154. Kehl- Strasbourg till Alba i Italien på kort tid
155. För många skinkor till ett jätteslakteri syd för Rom
156. Från Brenner morgonen kl. 6.00 KBH 23.30 färja Bornholm kl. 24.00
157. Hjärtslag i Melzo kommer inte ihåg?
158. Körning med 4,5 meter breda sockerbruksmaskiner ca år 
     
     
     Och några till som jag inte kommer ihåg
     Thore 

350 bilar i dimolycka i Belgien

Dimma.

Jag kom från Frankrike och hade kört förbi Antwerpen samt var på väg mot Denekamp.

Och det blev mera och mera dimmigt. Jag tänkte jag får nog ta ned på farten lite. Så jag kröp ned till ca 70-80 km i timmen. Flera började nu köra förbi mig. Man kunde knappt se hundra meter framför sig. Och mindre och mindre blev det. Till slut var det inte många meter alls man kunde se framför sig.

Jag fick sakta ner ännu mera. Jag vågade bara inte köra fortare än 60 km i timmen. Och sikten var nog nu nere på kanske 20 meter. Kanske mindre.

Andra ekipage vrålade på som vanligt förbi mig. Jag fattade inte hur de vågade dra på så in i vassen.

Nu fick jag sakta ner ännu mer. Jag tycket jag var våghalsig nog att köra i 40 km i timmen nu, medan andra for förbi mig som ett jehu.

Dimman blev bara värre och värre. Farten kom ner på 20 km i timmen. Nu såg man bara någon meter framför sig.

Helt plötsligt så stod innerfilen still och jag tog chansen att gå ut i ytterfilen på motorvägen som nu gick mycket långsamt. Men så stanna den filen också. Å så stod vi bara där helt still.

Dimman var nu total. Man såg bara några få meter framför sig. Jag hade satt på mina varningsblinkers för fullt.

Blink blink blink. Jag stängde av motorn. Och helt tyst blev det. Det var som i graven. Om man nu kan föreställa sig det. Många hade stoppat sina motorer.

Jag hade ingen aning om vad som hade skett eller varför vi stod helt stilla. Man kunde inte se framför sig.

Efter tio minuter så tog jag fram mina dokument för tullen i Denekamp för att göra dem färdiga.

Så det tog ju lite tid. Men allt stod bara stilla. Samtidigt lyssna jag på radion om det kom något meddelande. Och inget kunde man se. Men så började jag höra tutandet från ambulanser eller vad det nu kunde vara. Och dimman var tät som aldrig förr.

Efter någon timma så lättade dimman lite.

Så Jag kunde knappt se att en bärgningsbil kom i motsatt körriktning med en tillknölad personbil.

Det gick en timma till och dimman började så smått att lätta mera. Framför mig kunde jag se bilar som brann. Oj oj tänkte jag. Hoppas jag slipper se.

Och det gick en timma till stående helt still. Jag la mig en stund i kojen. Men så efter en timma till så kunde vi börja att förflytta oss framåt till en övergång till motsatta sidan av motorvägen. Alltså svänga över till andra sidan och tillbaka mot Antwerpen. Det var fortfarande totalstopp framåt. På motgående motortrafikled var det heller ingen trafik.

Men vi blev hänvisade dit. Att vända om på motorvägen. Konstigt tänkte jag.

Köra tillbaka mot Antwerpen och sedan köra ”bondestrasse” tillbaka.

Dimman hade nu lättat ganska bra så jag såg hemska syner av förkolnade tillskrynklade bilar.

Syner man aldrig glömmer.

En polis hade tagit plats mitt på motorvägen och skrek bondestrasse till oss, som vände om.

Det blev sent innan jag kom till Denekamp. Där jag kunde lägga mig till att sova.

Senare fick jag veta att det var 350 bilar inblandade i Europas största krock hitintills.

Sen fick jag så klart skällning för att jag kom för sent till KBH.

Att 350 bilar hade krockat var väl inget. Att människor var döda var väl inget.

Skulle jag lyft som en fågel från motorvägen och flugit hem till KBH, frågade jag.

Speditörer och åkare har sin syn på saken. Och det är inte ovanligt att de tänker på de viset.

När man sett söndertrasade chockade människor, så tror åkaren att det är bara att köra vidare som om ingenting hade hänt. Fast hela kroppen darrade som ett asplöv. Fast man inte kunde hålla foten stilla på gaspedalen, utan den darrade och skakade så att man inte kunde köra.

Man kan av detta se hur farligt det är med dimma på vägen. Och det är inte första gången jag ser en stor olycka i dimma.

Och man undrar hur de som fortsätter att köra i samma hastighet i sådan fruktansvärd dimma är funtade i huvudet. De har väl dimma där också.

Thore

Banditmannen med väskan i Prato

Bandit Mand med kuffert i Prato

Ja dette er en historie fra Italien igen.
Alle danske Trucks, som kørte til Italien toldklarerede i Vipiteno og derefter kørte ned til Firenze Nord til at være der i løbet af weekenden. Det var forbudt at køre på søndag med lastbil. Men i Firenze Nord, kunne vi være omkring 10-15 trucks, der stod stille i forventning om yderligere at køre syd på til forskellige steder. Det skete mange ting lejlighedsvis på tanken der på stedet. Firenze Nord var en stor tank top med hoteller og en lille bar, der var kaffe og varme retter. Chauffører de havde trailere, løsnede dem på pladsen, og så vi var et par, der sprang ind i deres lastbiler og kørte til en lille landsby over Firenze kaldet Prato, for at spise nogle gode menyer på lørdag aften.

Vi kørte in i Prato til en rektangulær firkant, som du kan køre rundt i. Der var buske og træer i midten, husker jeg. Og så var de nogle spisesteder der, restauranter, dvs. Og en af ​​fyrene havde været der før, så han kendte et godt sted. Og jeg tror, ​​vi var omtrent 6-7 chauffører Danskere og mig som svensk. Og min søn James var også der. Ude på torvet havde irske truckers parkeret. Eller hvis de var engelsk kan jeg ikke huske. Glem det. I alle tilfælde, så vi bestilte en god menu på det sted, hvor vi gik. Da vi ankom til stedet, så er det en Bar der inde omtrent 4 meter fra døren. Og på begge sider, var der borde at sidde og spise på. En forholdsvis enkel restaurant eller pizzeria.

Vi har placeret os til venstre ved et stort bord, der holdt os alle. Eller hvis vi tog et par borde og stole, men det var ikke hvad der var vigtigst, for det var den efterfølgende historie. Nu sad vi og ventede på vores grub, og vi snakkede lidt om en anden chauffør. Han var der ikke. Så det var godt at snakke lidt om ham.
Men så lige pludselig falder alting stille buzz i restauranten.
Ind kommer en mand med en bandit tørklæde over sit ansigt skjuler alt undtagen øjnene og sætte en kuffert midt på gulvet og går op til bartenderen, hvor han anmodede om en drink af nogen art. Her sidder vi nu, syv stykker af erfarne chauffører med hagen ned til gulvet i stilhed, og spekulerer på, hvad der vil ske. Lige nu har vi havde talt lort om et andet chaffis mener det, og det vil nu ind i en mere skøre italienere, der ser ud som om han har til hensigt at røve restauranten.

Han tog sin tørklæde over sit ansigt og svøbt sin drink i en slurk, og så gik han op på gulvet og stod i en position, som om han ville starte i en hundred meter-løb med hænderne i gulvet og knæene op til sin taske. Og vi sad tryllebundet og stirrede i tavshed, undrende vad skulle ske nu.

Pang! råbte manden med tørklædet højt, og derefter gik "bandit-mand" hurtigt og tog kufferten og gik ud af døren.
Hvad var det, var den, der sagde. Og vi alle lo.

Ja, det sker en masse her. Vi lo ad de irske bilister, der havde snydt med en nem pige ned til Italien. Hun spekulerede på, hvad hun ville gå hjem med igen. Så vi hopper ind i det trækkende køretøjer og kørte meget langsomt rundt på pladsen et par gange og dyttede i den store horn, eller i "tågehornen", som man siger på dansk. De var en snor, der var i førerhuset, da man trak i. Og den store horn sad på taget i trucksen. Ja det var et cirkus der. Jeg tænkte, at nu at politiet vil komme snart. Men de holdt sig væk. For det er helt almindeligt for folk at de dytter i ny og næ i Italien.

Så var det tid for sent i koj søndag eftermiddag, så vi ville køre til forskellige steder i den sydlige dele af Italien, afhængigt af hvor vi havde for læs på. Jeg tror mig og James ville løsne balder i Livorno denne gang.

Bussen och den glömda gamle tanten

Jag hade kommit med färjan från Puttgarden till Rödby i Danmark där jag mötte min kompis ”hästetjuven” Mikael. Han hade bytt till turistbuss nu. Han kom från Hamburg tror jag och skulle vidare till Köpenhamn. Bussen var full med gamla människor som hade varit på en liten semestertripp till Tyskland.

”Hästetjuven” och jag var gamla vänner och kom till att snacka om lite av varje under tiden vi stod i tullen. Men så stack Mikael iväg mot Köpenhamn. Och jag var också strax färdig.

När Mikael hade gått kom en gammal tant fram till mig tillsammans med en dansk tullare som frågade om inte tanten kunde åka med till Köpenhamn för Hästetjuven hade glömt Kär.. Tanten.

Jovisst sa jag. Hoppa in i förarhuset så skall vi snart vara i Köpenhamn om ett par timmar sa jag.

Och jag tänkte jag måste komma ifatt Mikael. Men den token körde ju också ganska fort med bussen.

Så jag tryckte gasen i botten på ekipaget så gott det gick. Men det går ju långsamt fortare och fortare med några tons på med en långtradare.

Jag måste ju köra fortare än bussen om jag skall hinna fatt Mikael. Så det gick undan nu. Jag började att närma mig 115 tror jag. Något mera kunde inte Scanian klara. Möjligen 120 km i timmen. Men Mikael körde ju också fort.

Inte förrän efter nästan 15 mil strax före Köpenhamn kom jag upp jämsides på vänstersidan om Mikael tutande att han skulle stanna.

Mikael undra var det var och stannade och trodde han hade punktering.

Du har ju glömt en Kär… dam nere i Rödby sa jag. Jädrar sa Mikael. Jamen jag har henne med här. Kan Du inte ta henne nu så Hon kommer hem på rätt sätt. Oj oj sa Mikael. Tack skall Du ha Thore

Så var den dagen räddad. 

Thore

Bussen och hatten.

På mina många resor till Frankrike hade jag en gång köpt en halmhatt som var så tunn så man kunde se genom stråna på brättet. Den var ju bra att ha ibland mot solen i alla fall.

Men så en gång i Holland kom jag på en tokig ide’. Jag var på väg mot Frankrike som vanligt. Solen lyste underbart. Och det var strålande fint väder. Och jag höll väl en fart av ca 100 km i timmen på motorvägen mot Utrecht. Och jag tycket det var en fin dag att köra. Jo det gick bra i Holland och Belgien förr i tiden med den farten. Ibland fortare. Holland och Belgien på 4,5 timmar tror jag rekordet var.

Men som sagt var, nu låg jag på motorvägsrakorna med riktning mot Utrecht.

Och så såg jag en buss komma bakifrån på motorvägen köra lite fortare än jag. Han hade nog lite mera bråttom. Så han kom långsamt närmare och närmare i ytterspåret. Och det är ganska fin motorväg här på väg mot Utrecht i Holland.

Nu måste jag ha lite roligt tänkte jag.

Jag fick tag i hatten som låg i kojen och krängde på mig den samt drog ned brättet fram i pannan och ner för ögonen så mycket som möjligt. Jag kunde ju se igenom brättet var vägen var, så det var ju inte farligt på något vis.

Och så lossades jag sova samt vaggade sakta med huvudet fram och tillbaka när bussen börja komma upp jämsides med mig full med passagerare.

Busschauffören började tuta för fullt, för han hade sett mej, och trodde jag satt och sov vid ratten. Men jag lossades inte reagera. För jag hade inte funderat ut fortsättning på detta skoj ännu. Folket i bussen reste sig från sina stolar och jag kunde nästan höra hur de skrek på mig att vakna. Det kunde jag se igenom det glesa halmbrättet.

Bussen körde vid sidan om mig och tutade hela tiden. Och som sagt, jag hade ju inte tänkt vidare hur jag skulle göra, så de var ju till att improvisera vidare. Jag tänkte och tänkte medan bussen tutade och folket skrek. Hur skall jag nu göra.

Jag måste ju lossas vakna till. Jag såg ju allt genom hattbrättet. Men jag måste ju få ett slut på de jag satt igång med. Jag hade nog kört en fem minuter på detta vis innan jag lossades vakna upp och torka ögonen. Och jag kunde knappt hålla mig för skratt.

Passagerarna i bussen vifta med nävarna åt mig. Och jag lossades som ingenting och bara körde vidare.

Efter detta kom utlösningen och jag skratta så tårarna trilla.

Ja vad skall en ensam långtradarchaufför göra som inte kan idka någon hobby eller prata med någon utan bara sitta och hoppa hit och dit i bilsätet.

Något skoj måste man ju ha.

Jag har undrat många gånger hur människorna i bussen tänkte. Eller vad busschauffören har tänkt om mig.

Han trodde nog jag var en tokig chaufför. Och undra hur jag kunde köra så länge och sova på motorvägen.

Hade jag träffat bussföraren efteråt, hade jag sagt att jag känner vägen så exakt så jag brukar alltid sova någon timma mellan Denekamp och gränsen mellan Holland och Belgien som heter Hasseldonk. Den har ett annat namn också. Jag tror att jag stannade till där och tog en fika för att skratta av mig innan färden gick vidare mot Riscuin tut. Tullgränsen till Frankrike.

Det var ju tull på den tiden.

Thore

De sovjetiska officerarna i Polen

Nu var jag på väg att lasta något fryst i Polen uppe vid östersjökusten. Jag undrar om det kunde vara Kozalin. Jag kommer ihåg att det var ett lass till Espersen i Rönne på Bornholm.

Frusen torsk tror jag det var.

Nu var det på kvällen, så det var mörkt. Och jag körde lite försiktigt på de dåliga polska vägarna. Nu kom jag in i en liten by. Vad den hette vet jag inte. Men det var ont om gatlyktor. Och det var lite spöklikt. Och var det något ljus från ett fönster så kunde man se en bar lampa hänga i sina elkablar från taket. Så det var lite primitivt. Men det är svårt att se när det är mörkt.

Helt plötsligt så såg jag framför mig en sovjetisk officer som vinkade på mig att jag skulle stanna.

Vad är nu detta tänkte jag. Men jag stannade och den sovjetiske officieraren fråga på ryska något jag inte förstod. Tavarisj, sa ja. Vilket betyder kamrat tror jag. Ja man måste ju alltid prata med folket där man kommer. Det är viktigt. Så officieraren sken upp som en sol och snackade ryska som aldrig förr. Jag hajde inte ett ord.

-English speek please sa jag. No no, Germany sprechen staplade han fram. Ja jag kan ju oerhört lite tyska. Men vi försöker sa jag.

Får åka med stappla han fram. Zwe kilometre. Ja men det är OK sa jag.

Så vände den sovjetiske officieraren om och ropade in i buskarna. Och fram kom ett helt gäng med sovjetiska officierare. Oj, vad händer nu tänkte jag.

Jodå. De bara klev in i hytten. Jag tror de var 6 stycken. De satt ovanpå varandra nästan. Och jag blev ju nedtryckt och fick genom ett hål se vägen och få fram en arm för att styra det hela.

Men det gick bra. Det blev liv i luckan. De var ju på kulan också alla. Men de var trevliga. Och jag skratta. Och tänkte tokiga ryssar.

Men så kom vi fram till det ställe där de skulle av. Det var inte så långt. Och de tackade för skjutsen.

Jag nådde aldrig bli rädd.

Jag skulle lasta på fyra ställen i Polen för att få fullt lass. Och det skulle plomber på vid varje ställe.

Varför kunde man fråga sig. För inte hade jag någon lust att ta någon 30 kg frysklump med torsk.

Och inte tror jag någon vågade stjäla från en utländsk lastbil på den tiden. Skit samma, de gick ju bra ändå.

När jag lastat dagen efter på ett ställe och kört en bit så kom jag fram till en liten järnvägstunnel som inte var hög nog. Det kunde ha varit i Stawno. Jag kommer inte ihåg så noga.

Men jag tog fram kartan för att se om jag kunde ta en annan väg. Jovisst. Men den skulle bli ca 25 mil längre. Det måste finnas en lösning på problemet tänkte jag och satte bilen vid väg kanten och gick in genom tunneln och in i den lilla byn.

Jag mötte en äldre dam som jag frågade om det finns andra undergångar eller övergångar över järnvägen.

På knagglig tyska förklarade hon för mig att de lastbilar som är för höga kör ut på åkern och sedan uppöver banvallen och ner på andra sidan.

Är det riktigt sa jag. Javisst sa damen.

Jag gick tillbaka mot lastbilen. På andra sidan där jag stod var det bara åker. Medan det på andra sidan järnvägen var en liten by. Och jag såg att det var spår ut i åkern. Men för sjutton jag var ju tung.

Bara lastbilen väger ca 13 ton. Sedan släpet ca 7-8 ton tom.

Jag gick ut i åkern och stampade med fötterna. Och det verkade ganska så hårt.

Skit om det inte går tänkte jag. Och tänk om det kommer ett tåg när jag kryper över spåret.

Tjugofem mil extra eller över åkern och järnvägen tänkte jag. Vilket är bäst.

Jag kröp så sakta ut med lastbilen för att liksom känna mig för först. Nej, jag sjönk inte ner i någon lera. Till slut var jag ute mitt i åkern. Nu återstår att krypa över banvallen också.

De var ju inga plankor eller något annat mellan rälsen eller skenorna. Utan jag fick guppa över dem lite sakta på krypen. Och det gick så sakteliga. Men det gick. Och så skulle jag ner för banvallen på andra sidan med hela ekipaget också.

Det här är alltså äventyr tänkte jag.

Och jag kom ner från banvallen på andra sidan och nu stod jag med lastbilen på en liten grusgata i byn.

Nu var det att hitta ner till huvudvägen igen. Ja de var ju inte så långt.

Och jag kom fram till stället där jag skulle lasta också.

Och jag har bilder därifrån. De skulle komma ner med pallar från en gammal hiss som ibland inte fungerade. Och en dam stod och öppnade hissdörren. Det fanns folk till de hela.

Men den gamla maskinen som skulle lyfta upp pallarna in i min kylbil orkade inte eller var bara paj.

Och jag tänkte vilket skit de har de stackarna.

Jag tror de hörde vad jag tänkte för en kvart senare kom de med en helt ny lyftare. Och där stod jag med ögon stora som tallrikar. Helt plötsligt hade de skaffat fram en helt ny lyftare. Otroligt.

Ja jag fick lite last där också.

Sista stället var i Sopot eller Gdansk nere i den stora hamnen bland fiskerifabrikerna. Ja här var det stort, men gammalt här med. Och folk sprang hit och dit. Och så skulle plomber på igen. Jo det är klart för nu skulle jag ju tillbaka samma väg tänkte jag.

Men en förman visa mig en annan väg på kartan som var bättre och gick mera inne i landet. Kanske en bit längre man ganska så bra.

Här fick jag köra i långa alléer. Det var så långa så jag har aldrig sett så långa alléer. Det värsta var att träden hängde med sina grenar ner fram för framrutan. Så buskar och grena flög hit och dit. Jag kunde ju inte köra så fort heller för alla dessa grenar fulla med löv. Det liksom rasslade hela tiden mot framrutan. Det var som att köra igenom en djungel.

Thore

De trevliga människorna i Reggio Nell ’Emilia

Frostvaror till Italien.

Jag kommer inte säkert ihåg vad för frostvaror jag hade på bilen. Men det var stora block vet jag.

När jag kom till gränsen till Österrike vid Kiefersfelden så skulle hela ekipaget vägas som vanligt.

Jag hade ju bil och släp 18 meter långt. Men vikten var fel fördelad sa man. Det var för mycket last på dragbilen. Ja vad skall jag göra åt det sa jag. Det första jag gjorde så ringde jag hem och förklarade min situation. Och jag fick bara klara mig själv. Så är det ju.

Den Österrikiska tullkillen sa att jag måste köra ner till själva byn Kiefersfelden och lasta om hela lasten. Oj tänkte jag. Ja det var ju bara att göra som han sa så klart. Så jag starta de 240 hästarna i Volvon och drog ner till Kiefersfelden med Tullkillen bakom mig i en personbil. Där koppla jag ifrån släpet och öppna plomberna och dörren på sidan samt körde upp vid sidan om med dragbilen. Sen var det bara att dra på sig en overall och gå i krig med överflyttning av dessa isklumpar. Hur mycket som skulle över fick jag bara höfta på.

De där stora isklumparna vägde ca 30 kg styck. Så de var ett tungt jobb att flytta över ett okänt antal.

Vad tror du sa jag till tullkillen när jag slängt över ett stort antal i en hög i släpet.

Jag har ingen aning sa han.

Ska vi chansa sa jag. Det fanns ju ingen våg här. Den fanns ju vid gränsen. OK. Jag stängde dörrarna och fick nya plomber på av tullkillen och så drog vi tillbaka till tullstation Kiefersfelden igen samt upp på vikten. Å de va ju precis så det kunde gå. Nu var det släpet som var för tungt.

Så jag fick betala böter i alla fall för att jag hade för tungt lass. Jag tycker att de på spedition hemma i dk skulle veta bättre angående överlast.

Men så fick jag köra syd på i alla fall.

I Vipeteno- tullen gick det bara fint. Och jag kunde fortsätta mot Reggio Nell ’Emilia som ligger mellan Parma och Modena.

Jag kom fram till Reggio Emilia på eftermiddagen. Och det var lätt att hitta firman. Men det var ju stängt. Så det blev att fira helg där nere igen. De var lite svårt med parkeringen. Jag hade stannat utanför firman. Och mina kylmotorer som på den tiden larmade ganska så mycket gick hela tiden för det var varmt.

Det tog inte lång tid förrän en man kom ut från ett hus på andra sidan gatan och sa att jag måste stänga av motorerna för de larmade så.

De kan jag ju inte sa jag.

Jag kan visa dig till en bra parkering sa han. Ja men det är bra sa jag. Då visade han mig en parkering vid ett sjukhus? Kan jag stå här sa jag. Ja ja, det är inga problem, det är så långt ifrån sa han. OK, men det är ju bara ca 300 meter sa jag.

No problem sa han.

Och motorerna bara dundrade på. Det var de gamla bensinarna King cold eller vad de nu hette.

De var svårt att vänja sig vid att ha ett sådant larmande oväsen ca en halv meter ovanför ens huvud när man låg och sov.

Har du ätit sa mannen?

Nja jag har ju lite själv sa jag. Men har du en dusch frågade jag.

Javisst sa Italienaren. Kom bara med här. Ja, jag skall bara se så jag får tag i lite byteskläder med rena kallingar och sånt sa jag. Sen travade jag bara med efter honom upp i ett mycket gammalt hus sen Jesu tid. Men innanför var det hur modernt som helst. Jag blev förvånad att det var så hemtrevligt och fint samt rent.

Här har du dusch sa han. Bra, vad underbart sa jag. De är väl några dagar sedan jag skrapade av det värsta. Och det var ett jättetrevligt litet duschrum.

När jag var färdig och kom ut, så sa han att nu är maten färdig. Jag skratta. Jamen vad vänligt sa jag.

Konversationen föregick ju på knagglig engelska. Men det gick fint. Men det var bara en tallrik på ett stort runt bord. Och alla satt vid bordet runt om.

Ät nu, uppmanade han mig.

Jag skratta och frågade om inte de andra skulle käka också. Nej nej de har fått vad de skall ha sa han.

Ja men det känns så konstigt att sitta här ensam och käka tillsammans med så många människor som man inte känner sa jag.

No problem sa han. Vill du inte ha lite vin till maten sa han. Ja jag skall ju inte köra i morgon sa jag så jag får väl prova lite då. Det var en jättegod middag för en, och minst sju som såg på när jag åt.

Han tänkte kanske att det är synd om de där nordborna som inte får mat.

Sedan berättade han att hela familjen kom från Sicilien i södra Italien. Och det lät ju spännande.

Och så frågade han om jag kände till en speciell rörelse som finns i Italien. Jag tror det hette Unita.

Nej det kände jag inte till sa jag. Det är en rörelse till Sinistra sa han. Ja nu gick det upp ett ljus för mig. Jaha sa jag. Och tänkte att de är nog kommunister. Ja inge fel i det tänkte jag.

Så jag ville ju glänsa lite och sa att jag hade varit i Sovjet och nere i Stalingrad 1975 sa jag.

Å han spärrade upp ögonen och frågade om det var sant. Javisst sa jag. Det är bara sanning sa jag och berättade hur det såg ut där då.

Jamen då skall vi skåla i Wodka sa han. Och jag skrattade. Ja ok då, sa jag. Jag skall ju inte köra förr än på måndag. Och det var ju en söndag i mellan.

Så vi språkade lite hit och dit om allt möjligt så gott det gick. Enormt trevliga och gästfria människor

Att så spontant träffas är otroligt. För att kompensera vad jag fick att äta och dricka så tänkte jag ge barnen lite lire. Nej det fick jag inte. Ok sa jag. Var och en har sin familjetradition. Och det skall man inte övertrumfa.

Sedan kom han med en medalj som hade en bild av en person som startade kommunismen i Reggio Emilia. Alcide Cervi heter han och det var han som var på den ena sidan av medaljen. På andra sidan stod det i en ring runt om, Federazione Comunista Di Reggio Emilia. Och i mitten stod det, Centenario della Nascita di Alcide Cervi 1875- 1975. Den får du sa han. Oj sa jag. Då måste du få något av mig sa jag och tog fram en dansk femkrona med drottning Margarethe på ena sidan. Den får du som ett tecken sa jag och skoja. Ja det tyckte han var skoj.

Vad gör du i morgon frågade han mig.

Ingen aning sa jag.

Vi kör runt och visar dig hur det ser ut här sa han. Vi kommer upp och väcker dig sa han. Lastbilen stod väl en ca 5-600 meter därifrån så jag knallade hem till min koj i bilen och gick skönt i säng.

Och kylmotorerna bara dundrade på. Donk donk donk donk.

Och jag tänkte, kan de sova på sjukhuset som bara ligger ett stenkast härifrån.

Men jag slumrade in gott i alla fall.

På söndagsmorgonen kom Sicilianaren och väckte mig och sa att nu är det frukost. Jag tyckte det var underbart med så snälla människor.

Och så åt vi en underbart god frukost.

Jag undrade om det fanns en typ av någon sorts likör som heter Petrus. För det hade jag provat att ha i capuchino. Det tyckte jag var underbart gott.

Vi skall se om inte vi kan hitta det sa han.

Så körde vi ut i hans lilla Fiat och hans fru var med. Jag tänkte något måste jag ju ge för all den gästfrihet de hade visat. Så skulle vi in på en tobaksaffär för han skulle köpa cigaretter. Och där finns det ju också likörer av alla de sorter.

Så jag frågade lite om det. Vad tycker din fru om sa jag, och hänvisade till min fru lite diskret. Vi skall se vilket som kan vara gott som din fru kan tycka om sa han.

Den här sa han, den tycker min Maria om sa han.

Den köper jag sa jag.

Sen körde vi runt och titta lite på lita av varje och så skulle vi ju hem och äta middag.

Och då åt vi alla vid bordet.

Nu tänkte jag. Nu kan han inte neka mig att ge något. Så jag hämta den inslagna likörflaskan och gick fram till hans fru och gav till henne samt tacka för allt.

Hon sken upp som en sol. Och Sicilianaren log lite under lugg. Och tänkte där lurade jag dig allt.

Ja det var ett minne för livet.

På söndagen hade bensinen till kylmotorerna tagit slut och det var långt att köra till tankning.

Men jag visste att frysta varor kan hålla sig enormt länge i kylskåp, bara man inte öppnar.

Men du kan tro jag var nervös när det skulle kontrolleras på mondagsmorgonen. För det var en kontrollant där också.

Men när jag öppnade bakdörrarna så ångade kylluften ut som ett stort dimmoln.

Jag tänkte, det här gjorde nog susen.

Molto bene, sa veterinären.

Ja det här ser fint ut veterinären. Och jag kunde andas ut.

Nu var det bara att ringa hem för att få ett lass hem.

Och det blir en annan historia

Thore

Den arga pistol och cykelmannen

Jag skulle lossa skinkor en liten bit från Trieste i en liten by. Ett stort slakteri var det. Jag skulle upp på vågen för allt skulle vägas. Många gånger så är det så i Italien. Allt skall vägas.

Så lastade jag av. Alltså det gjorde de ju själva. Jag bara låg i kojen så länge medan de lossade hela lasten.

Efter en lång tid av avlastning så kom mannen med cykeln fram och sa något på Italienska som jag dåligt förstod. Så jag frågade om. Och sa något om att jag ville ha mina dokument.

Då blev mannen rasande och slängde iväg cykeln rakt upp i luften. I och med att han slängde iväg cykeln så såg jag också att Han hade en revolver i sidan eller i bältet.

Jag blev skiträdd måste jag säga.

Men så vinkade han argt mot mig och jag förstod att jag måste följa med Honom.

Aha, det var till vågen igen han ville. Så blev jag vägd igen.

Men jag var fortfarande rädd för gubben med cykeln. Och jag måste ju ha mina dokument, mina fraktbrev påskrivna. Så jag smög in bakvägen där jag trodde en kontorsdam satt som hade hand om mottagning. Jag sa att hon måste skriva på mina dokument. Ja Hon visste ju inget så, det gick ju bra.

Sedan var det ju bara full fart ut och sedan ut genom fabriksporten så fort det kunde gå.

Det var ju mycket mystiskt på den tiden i Italien. Innan jag hade kommit fram till slakteriet så hade jag stannat till på söndagen bakom en restaurang där det var en långtradarparkering. Men det var efter en lång kryssning på småvägar.

Jag hade fått en personbil bakom mig på motorvägen, och när jag svängde av Autobahn kom han efter.

Detta skedde alltså på söndagskvällen. Jag tänkte att jag måste bli av med personbilen. Så jag körde in på alla småvägar jag kunde hitta. Men personbilen höll efter mig hela tiden. Vägen jag körde nu var upp mot Österrike men i Italien. Så såg jag denna Restaurang och körde raskt in på baksidan och släkte alla ljus. Personbilen som var en bit efter kom körande och rundade också restaurangen, men missade mig. Jag hade snärjt in mig mellan ett par andra långtradare så det var kanske lite svårt att upptäcka mig i mörkret.

Men sedan låg jag på spänn hela natten. Svårt att sova.

Möjligen kunde det vara så att det var någon från slakteriet som ville att jag redan skulle lossa på Söndagen, har jag tänkt på efteråt. Men då skulle speditören uppe vid Vipeteno sagt det i förväg tycker jag. Eller så var det äkta italienska köttjyvar som jag var ute för.

Thore

Den gamle mannen med Korvar och fåglar

Italien igen.

Jag skulle lossa skinkor öst för Milano i en liten by. Men det var bara lördag. Och firman ville inte lossa förrän på Måndagen. Aj aj, då skulle jag bli där under hela helgen. Det var bara att konstatera fakta. Och ta det lilla lugna. Och tänka, vad finns det här man kan få tiden att gå med.

Kvinnan på kontoret var vänlig och sa att jag kunde köra in på området där jag säkert kunde hålla under helgen. Jättebra tänkte jag. Det var ju dyrbar last jag hade med skinkor. Så de gjorde jag.

Så fråga den kvinnliga kontoristen om jag var hungrig och vad jag skulle äta någonstans. De har jag ingen aning om sa jag. Jag har lite mat själv som jag kan göra i ordning sa jag.

Men min Mamma och Pappa har en restaurang en bit härifrån sa Hon. Vill du följa med och äta där sa Hon.

Ja varför inte sa jag.

Kvinnan hade en liten Fiat 500 som jag hoppa in i. Och så körde vi iväg till ett litet ställe. Nere i en liten dalsänka låg en liten krog som hennes pappa och mamma ägde.

Var är det hon skall lura ut mig på tänkte jag. Jag var ju nyfiken hur detta skulle gå så klart.

Hon berättade att hon hade en bror som var yngre hade cykling som sin sport. Så vi kanske skulle se på Cykling på Söndagen sa hon, om jag ville se. Ja de får vi se sa jag.

Och så trava vi på den lilla trattorian eller krogen vad det nu var för något.

Hon placerade mig ensam vid ett bord med bra utsikt över alla i lokalen. Det var inte så många gäster där ännu. Och jag låt mina ögon sakta studera både människor och interiör.

Och öronen fick sitt genom det Italienska sorlet. Samt lukten av vitlök och härliga aromdofter som smög sig ut från kökets regioner.

Jättegod mat kom in till mig och det kosta inte så mycket. Jag njöt av den goda maten samt lyssnade till sorlet och på något vis kände en samhörighet med dessa underbara människor.

Men så helt plötsligt så kommer det in en liten man med ett gevär på ryggen. Det såg ut som ett jättestort hagelgevär. I pipan var det instuckit en korv. Kring bältet i midjan hängde det ett par fasaner och några tjocka långa korvar som såg ut som medvurst.

Nu började jag att undra vad nu detta var för något. Så jag måste fråga ”kontorsdamen”. Hon som hade kört mig hit.

Jo han är ett original här i byn, sa hon.

Det är så att Han har varit med ända uppe i Stalingrad under kriget sa Hon.

Oj sa jag. Och Han överlevde. Ja det ser så ut.

Men Han är nu vårat original här i byn.

Jaha ja sa jag, och betraktade honom på avstånd. Det började verka intressant det här.

Han skulle också ha sig en riktig Wodka vid baren.

Jag smög försiktigt fram med att jag faktiskt också varit i Stalingrad, till ”kontorsdamen”.

Jasså sa Hon och skynda sig fram till mannen med korvarna och berättade på Italienska att en till inne i restaurangen hade varit i Stalingrad.

Och han vände sig om mot mig och gjorde stora ögon. Ja nu har jag väl sagt för mycket tänkte jag.

Han ville att jag skulle ta en Wodka tillsammans med honom. Så det var bara att för Pappan till kontorsdamen att ta fram ett glas till med Wodka så vi fick en snaps att skåla tillsammans med.

Fantastiskt egentligen.

Där står jag med en av de överlevande från Stalingrad och tar en snaps tillsammans. Otroligt, men underbart Det är ett ögonblick jag aldrig glömmer.

Han frågade hur och när jag var där.

Ja det var ju inte under kriget sa jag.

Min fru och jag var där 1975 och såg på förödelsen sa jag.

Men det var ju uppbyggt då igen.

Jag är inte så bra på Italienska så det blev ju pratat genom kontorsdamen som var bra på engelska.

Men det skulle ju varit mycket intressant att höra hans berättelse från kriget eller annat som han hade på hjärtat.

Jag hade ju hela helgen framför mig så det blev ett par glas vin till innan det blev dags att kojsa.

Sedan körde Pappans dotter hem mig till lastbilen där jag fick en natts vila, innanför låsta grindar.

På söndagen kom Kontorsdamen tillbaka till firman och inne på gården där jag stod och fråga om jag skulle se på cykeltävlingen.

Hennes bror skulle också åka sa Hon.

Javisst sa jag. Det kan vara intressant att se.

Så det blev cykeltävling på söndagen. Hennes bror vann inte.

Men det var ju en rolig upplevelse i alla fall.

Det hade varit roligt att komma tillbaka en gång. Men jag tror inte jag hitta tillbaka till detta ställe. Och mannen med korvarna lever nog inte mer.

Thore

 Jag har också alla de historier som jag glömt. men de kommer väl fram när jag blir 90 år ha ha ha

Det stora duschrummet i Roye norr om Paris

När man hade kört runt i Köpenhamn en dag med olika trailer, lastat på och lastat av samt sedan kört syd på till Denekamp i Holland. Somnat där trött och svettig. Kört vidare sedan dagen efter mot Paris. Så hägrade det stora duschrummet på motorvägstankstället vid Roye strax norr om Paris, där det var både restaurang och jättefint stort duschrum.

Duschrummet var det största jag sett. Man betalade 10 franc, och så fick man ett badlakan samt tvål när man gick in för att duscha. Efteråt kunde man gå in i restaurangen och äta fint samt må gott.

Duschrummet var stort som ett sovrum. I själva duschen kunde man stå flera personer om man så ville. Och det fanns bidé samt också toalett där inne. Det var bänkar man kunde lägga sina kläder på. Ja det var faktiskt njutbart att komma dit.

Men det fanns en tid tillbaka långt ute i Bretagne som jag stod i ett så kallat duschrum. Det var så kallt så man frös ordentligt för det kom heller inget varmvatten. Varmvattensledningarna var inte isolerade heller. Ja det kunde vara bara några grader över noll på vintern inne i den duschen. Så man var inte där så länge. För som sagt var vattnet från varmvattenkranen var säkert bara några grader varmt. Jag tror att det var där jag slog snabbrekordet för duschning.

Oftast försökte man duscha på de slakterier och fabriker man lossade och lastade på. Annars fanns det också bra tankställen. I Tyskland var det allmänt bra så där. Där var det särskilda rum för långtradarchaufförer. Men ibland fick man ligga naken i kojen med en våt liten handduk och tvätta sig med. För man var ju tvungen att hålla sig ren. Allra helst när man sitter så mycket. Man kände ju till de bra ställena. Så det blev att man körde till de bästa matställena och bästa duschställena för att hålla paus vid dessa ställen. Och man fick också tips om bra ställen från sina kollegor ute på vägarna.

Vi hade ju com-radio på den tiden, som vi pratade med varandra. Och polisen fick ju heta problemer.

Så när vi mötte en kollega som kom körande i andra riktningen, kunde vi snacka i ca 4-5 minuter innan mottagningen försvann i com-radion. Och vi frågade då om det var problemer syd på. Och då kunde min chaufförskollega upplysa att det var en BAG-kontroll ca 100 km syd på. De var ju bra att veta. Men det tar ju ca en timme innan jag är där. Så det blev att fråga nästa chaffis man mötte.

Och då kunde kontrollen vara borta. Annars fick man antingen ta en liten paus om man var lite skyldig eller köra Bondesstrasse förbi det svåra aktuella stället. Så de klara man av ganska så bra.

Thore

En rolig afton i Prato Italien

En av turerna till Italien blev speciell på sitt vis. Normalt så brukade vi samlas några Danskar vid Firenze nord på helgen innan vi körde vidare för att lossa på måndagen. Det blev till många gånger och många historier om vad som föregick där.

En gång kom vi på idén tt vis skulle köra till Prato. En mindre stad norr om Firenze där många engelska långtradarchaufförer brukade sammanstråla. Vi kunde ju köra dit och äta i alla fall. Vi viste att det var några bra restauranger vid torget i Prato. Så vi kopplade av trailerna vid tankstället Firenze nord och så fick en kille hålla vakt. Sedan hoppa vi in flera i varje dragbil och körde iväg till Prato.

Snabbt hitta vi restaurangen och beställde in käk. Och vi börja snacka om allt som berör chaufförer.

Bland annat kritiserade vi en annan dansk gitarrspelande USA tokig chaufför.

Men så plötsligt kom det in genom entrén en man med en bandithalsduk framför munnen.

Han hade en resväska i andra handen som han ställde mitt på golvet.

Och vi tystnade samt undrade starkt över vad som nu skulle ske. Kanske väskan skulle explodera. Mannen med banditskynket klev fram till ”baren” och begärde en slags bitter snaps. De fick han. Och så lättade han försiktigt på munskyddet och svepte i sig bittern.

Det var fortfarande helt tyst i hela lokalen. Och blickarna var helt inriktade på mannen med bandithalsduken framför munnen. Stämningen på trattorian blev laddad. Vi satt som förstenade och andades nästan inte.

Så gick Mannen fram till en plats framför väskan och ställde sig som en hundrameterslöpare framför väskan. Och vi undrade förvirrat. Alla var konfunderade av vad som skulle hända nu.

Där stod mannen i startställning som en hundrameterslöpare i startgroparna helt tyst.

PANG sa han med hög röst och så sprang han fram till resväskan som han tog i handen och gick lugnt ut på gatan.

Vi andades ut.

Sedan glodde vi på varandra och undrade om vi hade sett samma sak alla.

Det är händelser man aldrig glömmer.

Senare när vi skulle tillbaka till Firenze nord så körde vi först sakta runt på torget med dragbilen och tutade med ”tågehornet” tågtutan innan vi drog vidare. Tågehornet var ett par långa trumpeter som satt uppe på taket av förarhuset på lastbilen. Inne i hytten var det ett snöra att dra i om man ville tuta mycket kraftigt på någon idio…annan bil. Lite andra roliga saker hände också med de engelska chaufförerna som också samlades där i Prato under helgerna.

Thore

Flaskorna i ljusrampen

En annan gång så kom det in en dansk chaufför i Tullen och hade avlämnat sin tulldeklaration att han inte hade några cigaretter eller sprit med i lastbilen. Och det var på kvällen så det var mörkt ute. En tullare stod ute på platsen och kollade lite slött alla bilar som kom från färjan. Den danska långtradarchauffören kom ut från tullbyggningen och gick fram till sin lastbil för att köra vidare.

Tullkillen fråga om han hade förtullat allt? -Ja ja ja sade chaffisen. -Också de flaskor du har i rampen uppe på taket av hytten sa tullkillen. Genom plasten på skylten kunde man se flera flaskor stående på rad eftersom nu ljuset var tänt i rampen så avspeglades de som svarta flaskmönster mot plasten på skylten. Chaffisen tappade hakan för det hade han ju inte tänkt på.

Jag tror att det är lika bra att du går in i igen och betalar tull för de flaskorna dessutom avgiften också sa tullkillen. Aj aj aj fasen också.

Thore

 

Dyra cigaretter på natten i Rödbyhamn.

Tullkillarna nere vid Rödbyhamn var genomgående mycket hyggliga. Det var aldrig några problem.

Jag rökte inte så jag hade aldrig med mig några cigaretter. Vid varje infart skulle vi skriva en tulldeklaration om vad vi hade för last och vad vi personligen hade med oss in i Danmark. Vi fick införa 40cigaretter tror jag det var. En viss del parfym fick vi också införa och så fick vi ta lite vin med oss in till Danmark också. Jag kommer inte ihåg hur mycket vin vi fick införa, men 25 cl alkohol fick vi också införa. Men det fanns ju inte 25cl flaskor att köpa på färjan och i Tyskland var det också mycket svårt att få tag i just en sådan flaska med 25cl. Så de tjänstemän som skrivit lagbestämmelserna visste vad de gjorde kan man säga. Men jag brukade alltid skriva på en flaska sprit i alla fall. Ibland hade jag glömt att ta en flaska med in i Danmark.

En enda gång var det en tulltjänsteman som sa åt mig att jag inte fick införa en hel flaska som jag skrivit på min tulldeklaration. Nej jag vet det sa jag. Då får du betala tull för den. Ja men det blir väl bara den delen som jag inte får införa sa jag. Nja det blir krångligt sa tullkillen och uppmanade mig att dra till KBH nu. Det blev ingen tullskatt den gången heller. Antagligen för jag var ärlig och sa att jag hade en flaska med mig.

Men så en natt kom vi in två haufförer från spedition in till en tulltjänsteman som satt där sömnig bakom disken. Den andra chauffören som var före mig stod där och rökte för fullt och lämnade fram sin tulldeklaration helt tom. Den lilla tullkillen tittade upp på honom och frågade. Har du inget med dig. Nej sa chaffisen. Mmm, tullaren satt och tänkte några sekunder. Jag får hellre kolla sa han och tog på sig tullkasketten och gick ut till den andra långtradaren. Snart kom han in med en limpa cigaretter och en flaska gammal dansk. Jaha sa tullkillen det blir lite pengar det här sa han till chaffisen. – Jaha hur mycket då. Jag tror han fick betala 1700: -kr danska.

Så var det min tur. Hej sa han för han kände mig och jag honom. Jag lämna fram min sedel där det stod lite parfym som jag brukade ha med mig till tjejerna på åkarens kontor. Och så hade jag skrivit vad det var för last samt en flaska cognac som jag brukade samla på. Den andra chauffören hade nu kört och fanns inte i lokalen mera. Ska du inte gå ut och kolla sa jag. Nej nej sa tullkillen och skratta. Du har inte mera än vad du skrivit på sedeln sa han. Jag vet att du är ärlig. Ja det är jag sa jag. Jag har ingen anledning och vara oärlig sa jag. Ja man vet ju aldrig sa tullkillen igen och log lite.

Ibland hade vi några öl med till tullen från KBH, och då gick vi in i deras lunchrum och tog en bajer med dem och ett liten hygglig snack om lite av varje.

En annan gång kom jag in i Padborg till tullen med min tulldeklaration där det stod en flaska sprit på. Vi stod i kö fram till luckan där vi skulle bli expedierade. Och chauffören bakom mig sa att så där kan du inte skriva då får du betala tull. Jaha sa jag. Ska vi slå vad om en kopp fika på terminalen. OK

Jag kom fram till luckan. Dunk dunk med stämpeln på mina dokument och ut med dem igen genom luckan nästa. Där ser du sa jag. –Fantastiskt. Vi möts uppe vid tanken. OK

Thore