"https://www.youtube.com/embed/r2S1I_ien6A"

Summa sidvisningar

Leta i den här bloggen

Jag skall försöka beskriva mina osannolika men ändock ganska så sanna påståenden så bra jag kan, så det kommer säkert att bli mycket exeptionellt och kontroversiellt

Bloggarkiv

Translate

Bloggintresserade

Leta i den här bloggen

Naturbilder

Naturbilder
Moder natur, Klicka på bilden för mera bilder

fredag 3 december 2010

De trevliga människorna i Reggio Nell ’Emilia

Frostvaror till Italien.
Jag kommer inte säkert ihåg vad för frostvaror jag hade på bilen. Men det var stora block vet jag.
När jag kom till gränsen till Österrike vid Kiefersfelden så skulle hela ekipaget vägas som vanligt.
Jag hade ju bil och släp 18 meter långt. Men vikten var fel fördelad sa man. Det var för mycket last på dragbilen. Ja vad skall jag göra åt det sa jag. Det första jag gjorde så ringde jag hem och förklarade min situation. Och jag fick bara klara mig själv. Så är det ju.

Den Österrikiska tullkillen sa att jag måste köra ner till själva byn Kiefersfelden och lasta om hela lasten. Oj tänkte jag. Ja det var ju bara att göra som han sa så klart. Så jag starta de 240 hästarna i Volvon och drog ner till Kiefersfelden med Tullkillen bakom mig i en personbil. Där koppla jag ifrån släpet och öppna plomberna och dörren på sidan samt körde upp vid sidan om med dragbilen. Sen var det bara att dra på sig en overall och gå i krig med överflyttning av dessa isklumpar. Hur mycket som skulle över fick jag bara höfta på.

De där stora isklumparna vägde ca 30 kg styck. Så de var ett tungt jobb att flytta över ett okänt antal.
Vad tror du sa jag till tullkillen när jag slängt över ett stort antal i en hög i släpet.
Jag har ingen aning sa han.
Ska vi chansa sa jag. Det fanns ju ingen våg här. Den fanns ju vid gränsen. OK. Jag stängde dörrarna och fick nya plomber på av tullkillen och så drog vi tillbaka till tullstation Kiefersfelden igen samt upp på vikten. Å de va ju precis så det kunde gå. Nu var det släpet som var för tungt.
Så jag fick betala böter i alla fall för att jag hade för tungt lass. Jag tycker att de på spedition hemma i dk skulle veta bättre angående överlast.

Men så fick jag köra syd på i alla fall.
I Vipeteno- tullen gick det bara fint. Och jag kunde fortsätta mot Reggio Nell ’Emilia som ligger mellan Parma och Modena.

Jag kom fram till Reggio Emilia på eftermiddagen. Och det var lätt att hitta firman. Men det var ju stängt. Så det blev att fira helg där nere igen. De var lite svårt med parkeringen. Jag hade stannat utanför firman. Och mina kylmotorer som på den tiden larmade ganska så mycket gick hela tiden för det var varmt.

Det tog inte lång tid förrän en man kom ut från ett hus på andra sidan gatan och sa att jag måste stänga av motorerna för de larmade så.
De kan jag ju inte sa jag.
Jag kan visa dig till en bra parkering sa han. Ja men det är bra sa jag. Då visade han mig en parkering vid ett sjukhus? Kan jag stå här sa jag. Ja ja, det är inga problem, det är så långt ifrån sa han. OK, men det är ju bara ca 300 meter sa jag.
No problem sa han.
Och motorerna bara dundrade på. Det var de gamla bensinarna King cold eller vad de nu hette.
De var svårt att vänja sig vid att ha ett sådant larmande oväsen ca en halv meter ovanför ens huvud när man låg och sov.

Har du ätit sa mannen?
Nja jag har ju lite själv sa jag. Men har du en dusch frågade jag.
Javisst sa Italienaren. Kom bara med här. Ja, jag skall bara se så jag får tag i lite byteskläder med rena kallingar och sånt sa jag. Sen travade jag bara med efter honom upp i ett mycket gammalt hus sen Jesu tid. Men innanför var det hur modernt som helst. Jag blev förvånad att det var så hemtrevligt och fint samt rent.

Här har du dusch sa han. Bra, vad underbart sa jag. De är väl några dagar sedan jag skrapade av det värsta. Och det var ett jättetrevligt litet duschrum.

När jag var färdig och kom ut, så sa han att nu är maten färdig. Jag skratta. Jamen vad vänligt sa jag.
Konversationen föregick ju på knagglig engelska. Men det gick fint. Men det var bara en tallrik på ett stort runt bord. Och alla satt vid bordet runt om.
Ät nu, uppmanade han mig.
Jag skratta och frågade om inte de andra skulle käka också. Nej nej de har fått vad de skall ha sa han.
Ja men det känns så konstigt att sitta här ensam och käka tillsammans med så många människor som man inte känner sa jag.

No problem sa han. Vill du inte ha lite vin till maten sa han. Ja jag skall ju inte köra i morgon sa jag så jag får väl prova lite då. Det var en jättegod middag för en, och minst sju som såg på när jag åt.
Han tänkte kanske att det är synd om de där nordborna som inte får mat.

Sedan berättade han att hela familjen kom från Sicilien i södra Italien. Och det lät ju spännande.
Och så frågade han om jag kände till en speciell rörelse som finns i Italien. Jag tror det hette Unita.
Nej det kände jag inte till sa jag. Det är en rörelse till Sinistra sa han. Ja nu gick det upp ett ljus för mig. Jaha sa jag. Och tänkte att de är nog kommunister. Ja inge fel i det tänkte jag.
Så jag ville ju glänsa lite och sa att jag hade varit i Sovjet och nere i Stalingrad 1975 sa jag.
Å han spärrade upp ögonen och frågade om det var sant. Javisst sa jag. Det är bara sanning sa jag och berättade hur det såg ut där då.

Jamen då skall vi skåla i Wodka sa han. Och jag skrattade. Ja ok då, sa jag. Jag skall ju inte köra förr än på måndag. Och det var ju en söndag i mellan.
Så vi språkade lite hit och dit om allt möjligt så gott det gick. Enormt trevliga och gästfria människor
Att så spontant träffas är otroligt. För att kompensera vad jag fick att äta och dricka så tänkte jag ge barnen lite lire. Nej det fick jag inte. Ok sa jag. Var och en har sin familjetradition. Och det skall man inte övertrumfa.
Sedan kom han med en medalj som hade en bild av en person som startade kommunismen i Reggio Emilia. Alcide Cervi heter han och det var han som var på den ena sidan av medaljen. På andra sidan stod det i en ring runt om, Federazione Comunista Di Reggio Emilia. Och i mitten stod det, Centenario della Nascita di Alcide Cervi 1875- 1975. Den får du sa han. Oj sa jag. Då måste du få något av mig sa jag och tog fram en dansk femkrona med drottning Margarethe på ena sidan. Den får du som ett tecken sa jag och skoja. Ja det tyckte han var skoj.
Vad gör du i morgon frågade han mig.
Ingen aning sa jag.

Vi kör runt och visar dig hur det ser ut här sa han. Vi kommer upp och väcker dig sa han. Lastbilen stod väl en ca 5-600 meter därifrån så jag knallade hem till min koj i bilen och gick skönt i säng.
Och kylmotorerna bara dundrade på. Donk donk donk donk.
Och jag tänkte, kan de sova på sjukhuset som bara ligger ett stenkast härifrån.
Men jag slumrade in gott i alla fall.
På söndagsmorgonen kom Sicilianaren och väckte mig och sa att nu är det frukost. Jag tyckte det var underbart med så snälla människor.
Och så åt vi en underbart god frukost.
Jag undrade om det fanns en typ av någon sorts likör som heter Petrus. För det hade jag provat att ha i capuchino. Det tyckte jag var underbart gott.
Vi skall se om inte vi kan hitta det sa han.

Så körde vi ut i hans lilla Fiat och hans fru var med. Jag tänkte något måste jag ju ge för all den gästfrihet de hade visat. Så skulle vi in på en tobaksaffär för han skulle köpa cigaretter. Och där finns det ju också likörer av alla de sorter.
Så jag frågade lite om det. Vad tycker din fru om sa jag, och hänvisade till min fru lite diskret. Vi skall se vilket som kan vara gott som din fru kan tycka om sa han.
Den här sa han, den tycker min Maria om sa han.
Den köper jag sa jag.
Sen körde vi runt och titta lite på lita av varje och så skulle vi ju hem och äta middag.
Och då åt vi alla vid bordet.
Nu tänkte jag. Nu kan han inte neka mig att ge något. Så jag hämta den inslagna likörflaskan och gick fram till hans fru och gav till henne samt tacka för allt.
Hon sken upp som en sol. Och Sicilianaren log lite under lugg. Och tänkte där lurade jag dig allt.
Ja det var ett minne för livet.
På söndagen hade bensinen till kylmotorerna tagit slut och det var långt att köra till tankning.
Men jag visste att frysta varor kan hålla sig enormt länge i kylskåp, bara man inte öppnar.
Men du kan tro jag var nervös när det skulle kontrolleras på mondagsmorgonen. För det var en kontrollant där också.
Men när jag öppnade bakdörrarna så ångade kylluften ut som ett stort dimmoln.
Jag tänkte, det här gjorde nog susen.
Molto bene, sa veterinären.
Ja det här ser fint ut veterinären. Och jag kunde andas ut.
Nu var det bara att ringa hem för att få ett lass hem.
Och det blir en annan historia
Thore

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar