Smällarna i Kyrkan

Smällarna i Kyrkan

Någonstans i Frankrike. En liten by ute på bölandet i Frankrike.

Så klart hade jag kommit för sent för att lossa mina danska fina skinkor. Nej firman ville inte lossa mig. De var liksom omöjligt. De var bara till att parkera bil och släp på ett lämpligt ställe vid fabriken. Så där stod jag nu helt ensam igen utan att känna en enda person. Ja vad gör man. Jag skrev lite om tider och sådant som måste göras för att man skulle komma ihåg för jobbets skull. Men Jag måste ju se hur det ser ut i byn också. Så jag trava upp på den lilla huvudgatan om man nu kan kalla det för huvudgata. Jag gick där helt lugnt. Det var inte många människor ute. Nästan helt tomt. Det var gamla byggnader och hus samt gråa. Ganska så trist skulle jag kunna säga. De var ingen sol heller utan mera mulet tyckte jag. Man kunde förnimma att helgen var på väg.

Plötsligt så börjar kyrkan mitt framför mig att ringa i sina klockor för fullt. Helgringning så klart tänkte jag. Och jag fick en ide’ att gå in i kyrkan. Inte för att jag är mycket kristen. Ja jag är ju konfirmerad, men det var ju länge sedan. Så det går nog bra att gå in. Jag tycker kyrkor är mycket intressanta. För det är ju trots allt vanliga jobbare som byggt dem. Och det kan vara enormt fina både invändigt och ute.

I alla fall så gick jag fram till kyrkporten och öppna den lite försiktigt. Det var ganska så mörkt där inne. Jag hörde prästen rabbla framme i predikstolen på franska.

Det var inte många människor i Kyrkan. De flesta satt längst fram. Men det satt en dam med sitt lilla barn lika långt bak som mig fast en bra bit åt sidan. Jag beundrade de olika glasdekorationerna i fönstren. De var levande ljus framme vid altaret kunde jag se. Och jag satt mig lite åt höger längst bak nästan. Det var skönt på något vis att få lite ro, kan man säga. Motorljudet från långtradaren i öronen susade fortfarande men avtog mera och mera. Kroppen gick ner i varv och jag lyssnade på prästen men förstod inte ett skit vad han sa. Men han snacka nog som alla andra präster gör hemma tänkte jag.

Pang ljöd det i kyrkan alldeles vid sidan om mig. Jag tittade på damen med den lilla pojken, för det kanske kunde komma därifrån. Nej när jag såg på dem så titta de på mig. Och prästen bara predikade vidare som om inget hänt.

Vad är nu detta tänkte jag.

De som satt längre fram vände sig inte heller om. Hade de inte hört den kraftiga smällen. Det var som en fyrverkeriknall ungefär. Men det eka ju så kraftigt i kyrkan. Jag bara satt där och tankarna välte runt i skallen som aldrig förr. Vad händer tänkte jag. Nu satt jag mera på spänn. Jag lyssnade på prästen som bara predikade vidare som inget hänt.

Pang igen ljöd det. Vad sjutton kan det vara tänkte jag. Nu hade jag haft koll på ungen vid sidan om damen. De var inte grabben. Och prästen bara tugga vidare på sitt modersmål. Mina tankar snurra i huvudet som en karusell. Jag hade inte druckit. Jag var spik nykter. Det måste man vara. Ja, funderingar om vad det kunde vara i kyrkan i Frankrike fortsatte i flera år efter. Och jag vet inte ännu vad det kunde vara. Men vissa spekulationer kan jag ju ha.

Det kunde vara kyrkvaktmästaren som slängde ned någon smällare fån balkongen ovanför oss så vi inte skulle sitta och sova. Eller att vi skulle uppmärksamma prästens heliga tungomål på sin fina franska dialekt. Vad vet jag? Inget. Kanske jag i framtiden får veta vad som hände i kyrkan. Och två gånger också.

På söndagen vakna jag av ett hurrande av massa människor. Vad är nu detta tänkte jag och drog undan gardinerna på förarhuset. Cykeltävling utanför mitt långtradarfönster. Ja det måste jag se. Så det var på med kläderna. Och där ute träffa jag chefen för slakteriet. Har du fått någon mat sa han. Nej sa jag.

Kom med hem och ät efter cykeltävlingen sa han. Ja tack sa jag. Trevliga människor igen.

En härlig middag fick jag också denna gång gratis. Det är underbart med trevliga människor.

Thore