"https://www.youtube.com/embed/r2S1I_ien6A"

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

Naturbilder

Naturbilder
Moder natur

fredag 3 december 2010

Kylmotorklagan mellan Paris och Lille

Sommarkörning
Jag hade kört ut några trailers från färjan i KBH och lastat av dem på fredagen. De var tomma ölflaskor till Carlsberg samt fulla därifrån. Och det var presenning av och på för det var flaskkontroll vid infarten till bryggeriet. Ja så var det lite andra trailer som skulle köras ut också innan jag kunde ta min skinklastade trailer och köra till Bretagne i Frankrike. Och det var en underbar dag med solen högt på den klarblå himmeln. Samtidigt var det varmt i hytten så jag växlade med att ha takluckan öppen och högerfönstret eller vänsterfönstret för att inte få ont av draget. Man får ont av drag även om det kan vara varmt ute. Det kommer efteråt.

Ja så var det dags att koppla på min skinktrailer. Kolla att kylmotorn gick som den skulle. Kolla att det fanns diesel till kylmotorn. Eller om det nu var på den gamla tiden då det var Thermo Kings dundrande och larmande bensinmotorer, så skulle det ju kollas att allt var i sin ordning. Så man inte stod där i Tyskland eller Österrike med något fel på kylanordningen. Visserligen kunde det bli fel på kylmotorerna i alla fall. Men det fick man inte hoppas.

Sen drog man iväg ner mot Rödbyhamn för att ta färjan över till Puttgarden. Från Puttgarden till Denekamp var det ca 5 timmars körning. Och disponerade man tiden rätt så brukade jag bara stanna till en halv timma i Hamburg för att sedan fortsätta ända till Denekamp, gränsen mellan Tyskland och Holland på väg 213. Sedan kunde man klara att köra till Denekamp på 4 timmar. Många andra körde sina 4 timmar och då fick de stanna i Wildeshausen vid väg 213 början en hel timme. Det gäller att kunna uträkna hur man kunde spara tid och köra rätt.
Till Denekamp kom man ganska sent så det var bara att gå och lägga sig eller kanske ta en nattmacka på restaurangen som ligger där. Hela parkeringsplatsen luktade otäck urin. Så det var inte trevligt att sova där. Vid många tillfällen så körde jag vidare till närmaste parkeringsplats, om det inte var någon kontroll av våra körningstider. För de var i allmänhet slut när man kom till Denekamp.

Nästa dag starta man med en frukost inne på Restaurangen och sen bar det av sydpå igen. Beroende på var man skulle lossa i Frankrike fick man räkna ut hur långt körningen skulle vara nu på lördagen.
I alla fall så hade det blivit kväll och jag hade kommit till tankställe och Motorvägsrestaurangen Roye ovanför Paris. Det hade varit ohyggligt många Husvagnar efter vägen. Och det är ett gissel för oss långtradarchaufförer för oftast så har dessa ingen erfarenhet av motorvägskörning. Och inte nog med det, husvagnsekipagen tar våra parkeringsplatser på dessa tankställen också.

När jag kom fram till Royes tankstopp så va det så klart fullt med husvagnar av alla de slag som stod parkerade på de platser som var avsedda för långtradare. Men det fanns en plats ledig mellan ett par husvagnar som jag kilade in mig mellan. Jag var trött och började ordna för att koja, för klockan var väl närmare midnatt. Men det tog inte lång tid förrän det bankade hårt på dörren. Jag drog försiktigt gardinen åt sidan och såg ut mot parkeringen för att se var det var frågan om. En man stod nedanför mitt sidofönster och sa att jag skulle stänga av kylmotorerna.

Jag drog ned rutan och sa till honom att gå och lägga sig och inte bry sig. Vi kan inte sova sa han. Men de kan jag sa jag. Du måste omedelbart stänga av motorerna sa han med hög röst. Nej nej, gå och lägg dig nu och lägg dig inte i mitt arbete sa jag. Stänger du inte av motorerna så ringer vi polisen sa han. Ja gör det sa jag lite lugnt. De är välkomna av mig sa jag. J men jag går in och ringer polisen nu. Ja ja sa, skynda dig sa jag och fråga om han har telefonnummer. Så stack han av med en fart som han hade eld i röven.

Jag drog över gardinerna stilla och lugnt och la mig ned för att sova. Och jag tänkte på dem där hemma. Nu har jag mina tankar hos dig min kära Gudrun. Och nu tänker jag på våra kära barn. Hur har ni det där hemma tänkte jag i min ensamhet. Vad har ni gjort idag därhemma, tänkte jag. Det är ju lördag. Hoppas ni haft det roligt tänkte jag.
John blund hade just intagit platsen i mitt medvetande som jag hörde höga röster utanför. Vad är nu detta tänkte jag. Jag måste se vad det är, så jag lättade lite försiktigt på gardinen för att inte avslöja mig för mycket. Jo det var polisen som var här nu. Och jag vevade ner rutan lite för att höra vad som sades ute på parkeringen. Här får ni inte stå och sova sa polisen till husvagnsförarna. Kör härifrån och ut från motorvägen till en campingplats, annars blir ni bötfällda sa polisen.

Parkeringsplatserna här är till för långtradarna, för långtradarna kan inte köra ner i någon liten by eller camping och parkera sa polisen. Så det är bara att köra iväg nu sa polisen till husvagnsförarna innan jag skriver en böteslapp. Ja men då skall vi väcka upp barnen. Det skulle ni ha tänkt på innan sa polisen. Och så svor samt bannade husvagnsförarna. Jag kunde inte låta bli att vinka åt dem och säga hej då och tack för sällskap när de klev in i sina bilar och körde iväg med sina husvagnar.
Thore

En decimeter tjock lastbilshytt

 När jag sedan nästa dag kokat kaffe ätit morgonmat och kört vidare kunde man se spåren av nattens olyckor på Autobahn och andra vägar. Ibland kunde det ligga flera långtradare i diket som inte haft vett att stanna när de var trötta. Bärgningsbilarna kom körande med liken av söndertrasade personbilar.

Och helt plötsligt så fick jag se en lastbil som hade en annan sammanpressad lastbilshytt på flaket.
Jag har aldrig sett en sådan smal hytt. Den var inte tjockare än 1-2 decimeter. Chauffören hade kört in i en bropelare och hade haft en last av jättetjocka utländska trästockar på flaket. De enormt tunga och ca en meter tjocka trädstammarna hade pressat samman förarhytten av den oerhörda kraft som uppstod när han körde in i bropelarn, som en konservburk till ingenting. Chauffören hade mossats totalt inne i den hoptryckta förarhytten. Antagligen hade han kört och somnat. Och nu sov han för gott inne i en decimetertjock platt förarhytt.
Thore 

Mannen med ratten i Bretagne

Varje gång hade jag många ställen att lossa skinkor på ute i Bretagne. Jag började alltid lossa släpet. Och fanns det chans att köra iväg med dragbilen och lossa den på ett annat ställe så gick det fortare. Ofta var det samma charkuterifabriker jag lossade hos. Jag bara backade till och så skulle de ha så eller så många skinkor som det stod på fraktbrevet. Men ofta blev det felräknat för det stod också hur mycket det skulle vara i kilo. Men det stämde aldrig för på charkuterierna räknade man aldrig med att det blev ett visst svin. Skinkorna hängde i krokar och starka vita nylonrep i skenorna taket på kylbilen. Och under transporten så droppade skinkorna ner sin saft på golvet. Den blev beräknad till högst ca 1-2 % allt efter hur kallt det var i kylbilen. Normalt skulle vi hålla ca 2-3 gr plus. För skinkorna fick inte vara för kalla när de trax skulle skäras upp av slakteriarbetarna.

Men när man på charkuterifabrikerna hade kommit underfund med att det blir ett stort svin så fick vi köra på minusgrader i kylbilarna. Och det blev så också, att man på slakterierna i Danmark gjorde något åt detta, genom att man i förvaringskylarna sänkte temperaturen ner mot noll. Charkuterifabrikerna i Italien ville absolut att vi körde på minus 3-5 grader. Och då var ju skinkorna helt stela vid lossningsplatsen. Och mycket mindre svin eller dropp från skinkorna kunde ses.

Denna gång hade jag satt släpet på ett ställe för avlastning och jag skulle snabbt vidare för att lossa dragbilen på ett ställe. När jag så körde på de små vägarna där ute i Bretagne så får jag se en syn som jag aldrig glömmer.
Ute på åkern står en man och håller i bara ratten på sin bil samt samtalar med några andra personer som stannat och skall hjälpa. Delarna av hans bil ligger utspridda som om det vore en flygolycka. Ingen del såg ut att ha tillhört en bil. Det var som en enda stor skrotplats. Och mannen levde. Han stod upp helt oskadd och höll i sin bils ratt och såg närmast komisk ut i sin belägenhet. Jag behövde inte stanna för att hjälpa till för det stod redan två andra fransmän där och skulle hjälpa till. Men jag glömmer aldrig synen med mannen och ratten.
Thore

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar