"https://www.youtube.com/embed/r2S1I_ien6A"

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

Naturbilder

Naturbilder
Moder natur

fredag 3 december 2010

De sovjetiska officerarna i Polen

Nu var jag på väg att lasta något fryst i Polen uppe vid östersjökusten. Jag undrar om det kunde vara Kozalin. Jag kommer ihåg att det var ett lass till Espersen i Rönne på Bornholm.
Frusen torsk tror jag det var.
Nu var det på kvällen, så det var mörkt. Och jag körde lite försiktigt på de dåliga polska vägarna. Nu kom jag in i en liten by. Vad den hette vet jag inte. Men det var ont om gatlyktor. Och det var lite spöklikt. Och var det något ljus från ett fönster så kunde man se en bar lampa hänga i sina elkablar från taket. Så det var lite primitivt. Men det är svårt att se när det är mörkt.

Helt plötsligt så såg jag framför mig en sovjetisk officer som vinkade på mig att jag skulle stanna.
Vad är nu detta tänkte jag. Men jag stannade och den sovjetiske officieraren fråga på ryska något jag inte förstod. Tavarisj, sa ja. Vilket betyder kamrat tror jag. Ja man måste ju alltid prata med folket där man kommer. Det är viktigt. Så officieraren sken upp som en sol och snackade ryska som aldrig förr. Jag hajde inte ett ord.
-English speek please sa jag. No no, Germany sprechen staplade han fram. Ja jag kan ju oerhört lite tyska. Men vi försöker sa jag.
Får åka med stappla han fram. Zwe kilometre. Ja men det är OK sa jag.
Så vände den sovjetiske officieraren om och ropade in i buskarna. Och fram kom ett helt gäng med sovjetiska officierare. Oj, vad händer nu tänkte jag.
Jodå. De bara klev in i hytten. Jag tror de var 6 stycken. De satt ovanpå varandra nästan. Och jag blev ju nedtryckt och fick genom ett hål se vägen och få fram en arm för att styra det hela.
Men det gick bra. Det blev liv i luckan. De var ju på kulan också alla. Men de var trevliga. Och jag skratta. Och tänkte tokiga ryssar.
Men så kom vi fram till det ställe där de skulle av. Det var inte så långt. Och de tackade för skjutsen.
Jag nådde aldrig bli rädd.

Jag skulle lasta på fyra ställen i Polen för att få fullt lass. Och det skulle plomber på vid varje ställe.
Varför kunde man fråga sig. För inte hade jag någon lust att ta någon 30 kg frysklump med torsk.
Och inte tror jag någon vågade stjäla från en utländsk lastbil på den tiden. Skit samma, de gick ju bra ändå.

När jag lastat dagen efter på ett ställe och kört en bit så kom jag fram till en liten järnvägstunnel som inte var hög nog. Det kunde ha varit i Stawno. Jag kommer inte ihåg så noga.
Men jag tog fram kartan för att se om jag kunde ta en annan väg. Jovisst. Men den skulle bli ca 25 mil längre. Det måste finnas en lösning på problemet tänkte jag och satte bilen vid väg kanten och gick in genom tunneln och in i den lilla byn.
Jag mötte en äldre dam som jag frågade om det finns andra undergångar eller övergångar över järnvägen.
På knagglig tyska förklarade hon för mig att de lastbilar som är för höga kör ut på åkern och sedan uppöver banvallen och ner på andra sidan.
Är det riktigt sa jag. Javisst sa damen.
Jag gick tillbaka mot lastbilen. På andra sidan där jag stod var det bara åker. Medan det på andra sidan järnvägen var en liten by. Och jag såg att det var spår ut i åkern. Men för sjutton jag var ju tung.
Bara lastbilen väger ca 13 ton. Sedan släpet ca 7-8 ton tom.
Jag gick ut i åkern och stampade med fötterna. Och det verkade ganska så hårt.
Skit om det inte går tänkte jag. Och tänk om det kommer ett tåg när jag kryper över spåret.
Tjugofem mil extra eller över åkern och järnvägen tänkte jag. Vilket är bäst.

Jag kröp så sakta ut med lastbilen för att liksom känna mig för först. Nej, jag sjönk inte ner i någon lera. Till slut var jag ute mitt i åkern. Nu återstår att krypa över banvallen också.
De var ju inga plankor eller något annat mellan rälsen eller skenorna. Utan jag fick guppa över dem lite sakta på krypen. Och det gick så sakteliga. Men det gick. Och så skulle jag ner för banvallen på andra sidan med hela ekipaget också.
Det här är alltså äventyr tänkte jag.
Och jag kom ner från banvallen på andra sidan och nu stod jag med lastbilen på en liten grusgata i byn.
Nu var det att hitta ner till huvudvägen igen. Ja de var ju inte så långt.
Och jag kom fram till stället där jag skulle lasta också.

Och jag har bilder därifrån. De skulle komma ner med pallar från en gammal hiss som ibland inte fungerade. Och en dam stod och öppnade hissdörren. Det fanns folk till de hela.
Men den gamla maskinen som skulle lyfta upp pallarna in i min kylbil orkade inte eller var bara paj.
Och jag tänkte vilket skit de har de stackarna.
Jag tror de hörde vad jag tänkte för en kvart senare kom de med en helt ny lyftare. Och där stod jag med ögon stora som tallrikar. Helt plötsligt hade de skaffat fram en helt ny lyftare. Otroligt.
Ja jag fick lite last där också.

Sista stället var i Sopot eller Gdansk nere i den stora hamnen bland fiskerifabrikerna. Ja här var det stort, men gammalt här med. Och folk sprang hit och dit. Och så skulle plomber på igen. Jo det är klart för nu skulle jag ju tillbaka samma väg tänkte jag.
Men en förman visa mig en annan väg på kartan som var bättre och gick mera inne i landet. Kanske en bit längre man ganska så bra.
Här fick jag köra i långa alléer. Det var så långa så jag har aldrig sett så långa alléer. Det värsta var att träden hängde med sina grenar ner fram för framrutan. Så buskar och grena flög hit och dit. Jag kunde ju inte köra så fort heller för alla dessa grenar fulla med löv. Det liksom rasslade hela tiden mot framrutan. Det var som att köra igenom en djungel.
Thore

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar