"https://www.youtube.com/embed/r2S1I_ien6A"

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

Naturbilder

Naturbilder
Moder natur

fredag 3 december 2010

Morötter rödhåriga Vikingar ute vid Barfleur i Bretagne

På 800-talet var vikingarna nere i Bretagne och härjade runt.
Jag hade lossat danska skinkor nere vid ett slakteri i Josselin. Ett ställe som jag kom ofta till. Det låg ett gammalt slott där som jag någon gång hade tänkt och besöka för att hur det ser ut inne. Det såg lite mystiskt ut. Det var väl det som lockade.

En gång när jag var där och lossade så hade det blivit middag och alla skulle till ett matställe. Jag hade hittat ett matställe för mig själv bara en kort bit från charkuterifabriken som jag åt på varje gång.
Men denna gång så fråga killarna som lossade om jag ville följe med dem till ett annat ställe. Ja det kan jag sa jag. Hoppa in i bilen här så kör vi sa de. Jag klev in i baksätet och sjunk ner i dynan på den gamla Renaulten. Och så körde han ca 400 meter ca och så klev de ur. Jag såg att det var en bar där så jag tänkte de skulle köpa några cigaretter eller så, så jag satt kvar för jag var övertygad om att de skulle köra vidare. Inte bara 400 meter.

Killarna öppnade bakdörren för mig och såg på mig som om, ”ville du inte med”. Så det var para och kliva ur för vi var framme vid restaurangen. Jag skratta, köra 400 meter med bil för att komma till en restaurang. De kunde man väl gå. Killarna förstod vad jag mena till sist och skratta också.

När jag hade lossat där så ringde jag hem och fick order om att köra till en liten by som heter Barfleur sydväst för Caen. Där skulle jag lasta ”carotten” hem till Danmark. Morötter alltså. Jaha, det var bara att starta upp alla ardennerhästarna i Volvon och dra nord på efter den fina kusten i Normandie.
Allra helst staden Dinan är ju underbart vacker. Men det är en bra bit att köra ute från Bretagne upp till Barfleur. Och det var kväll och mörkt. Den här gången var en ibland de första jag körde denna väg så när jag kom in till en rondell i Dinan, så visste jag inte vilken väg jag skulle ta från rondellen.
Så jag blev i rondellen några varv tills en fransman kom med sin kameleont. Han hoppade ut och gick fram till mig och frågade på engelska vart jag skulle. Barfleur sa jag. Va, a han. Barfleur sa jag igen.

Har du en mapp sa han så jag får se var det ligger. Vi stod nu två långtradare i rondellen på kvällen. Och han såg i min karta där jag visade var Barfleur låg. Aha sa han. No problem. Follow Me sa han, och sprang bort till sin trailer och drog på för fullt ös ut från rondellen. Och jag efter som bara sjutton. Vi kom fort ut ur staden Dinan. Men så stannade han upp och sprang tillbaka till mig och sa att han visste en bra liten väg. Kanske polisen stod på den stora vägen och kolla. Vad vet jag.
Följ bara mig sa han. Och så drog han iväg igen så flisorna rök om asfalten. Ingen av oss hade någon last så det gick ju undan. Sen svängde han in på en liten jävla smal väg som jag aldrig sett maken till. Det fanns knappt bara plats för en långtradare. Och där körde han i närmare hundra. Oj tänkte jag. Det var svårt att följa med på den skit lilla grusvägen. De var det jävligaste på länge.

Hade en ko stuckit ut huvudet hade han blivit kanonslaktad på stället. Jag tro vägen var knappt 3 meter bred. Sen var det ju buskar och skit efter sidorna som rasslade efter sidorna också. Och undan gick det som bara fasen. Jag måste ju hänga med. För jag hade aldrig hittat här ute på bölandet på natten. Jag kollade ju inte kartan alls nu. Jag följde efter en tokig fransman. Jag undrade hur detta skulle sluta. Men så kom vi ut på stora vägen igen och jag kände mig bättre till mods. Men farten tog han inte av på. Den låg nu på över 100. Backe upp och backe ner i mörkret. Det var ingen motorväg här då.

Helt plötsligt så kom vi till ett vägkryss med en restaurang på höger sida. Jag kan tro att det kunde vara en liten by i närheten som heter Pont-Parcy eventuellt Campeau. Och där svängde fransmannen upp på parkeringen. Klockan var ca 12 på natten. Han ropade till mig att parkera och följa med honom in på restaurangen. Jag låste hytten och skynda mig efter honom in i köket på restaurangen.

Han ropade till dem därinne, hallå hallå. Han var välkänd och så skar han en skiva kött av en stor stek som låg på ett bord i köket. Vill du ha sa han. Jag vågade knappt ta emot för jag visste inte hur han var. Men så kom ägarinnan ut och hälsa oss välkomna skrattande. Vilken upplevelse. Ja så fick vi lite spontant lite extra nattmat här på en jättefin sylta syd för Caen. De glömmer jag aldrig.
Jag var trött och gick sen ut och la mig i den nu sköna kojen.

Solen sipprade in mellan gardinerna och jag förstod att de nu var morgon. Jag knallade in och fick de goda berömda chokladfyllda franska morgonbröden serverade till en kopp god morgonfika. Och så slog jag en blick på kartan samt såg att jag kunde snedda här ner mot Barfleur en liten väg. Så den tog jag och drog iväg på. En timmes körning cirka så var jag framme i den lilla byn. Och jag hitta morotsfirman ganska omgående. Och jag kunde faktiskt backa in till lagret omgående. Ägarens fru kom ut och vi pratade lite om tulldokument. En mycket vacker kvinna med mörkt långt hår. Kanske i 40 års åldern. En underbar trevlig röst och ett fint sätt.

Jag fråga henne om det fanns någon stans där jag kunde ta en dusch. Ah, sa hon. No problem sa hon. Hoppa in i bilen här så kör jag dig dit. Här ute är alla fransmän mycket duktiga på engelska. Hon hade en ganska så ny Mercedes personbil. Ett ögonblick sa jag. Jag måste ha nya kläder att byta med. Normalt brukar jag ha en trettio byten underkläder med i en väska. Så körde hon iväg mot en stor fin villa som låg jättefint vid havet. Kom med här sa hon och visa mig deras fina badrum. Wonderful sa jag. Take your time sa den sköna damen. Ett nytt fint badrum med alla faciliteter. OJ vad jag njöt när det varma sköna vattnet strilade över min kropp.

När jag var färdig och kom ner till undervåningen så hade den härligt sköna svarthåriga damen dukat fram ett helt bord med läckerheter. Ta för dig här sa hon. Jag kör till firman nu för de behöver mig där sa hon. Så där blev jag lämnad ensam i den stora villan som låg så underbart fint vid havet ut mot England. Engelska kanalen heter det väl. Du kan gå tillbaka sa damen innan hon körde iväg. Det är inte långt att gå. No problem sa jag.
Jag satt och beundrade den fina utsikten från köket där jag satt vid det fina dukade bordet. Innan jag gick så försökte jag plocka undan så mycket jag kunde från bordet. Det var ju svårt att veta vad allt skulle stå.

Så var jag klar att förflytta mig mot firman eller vad det nu kunde bli. Jag gick mot den lilla hamnen och fick se en rund skylt där det stod att vikingarna var här och härjade på 800 talet. De var fantastiskt tänkte jag. De måste jag fotografera tänkte jag. Så jag knalla upp till lastbilen som höll på att bli lastad för att hämta min kamera. Så dök ägaren upp. Den fina mörka smärta långa svarthåriga fruns man. En liten rödhårig kvick en. Jag hade aldrig sett en rödhårig fransman förr. Det första jag sa, var att jag har sett en skylt där det står att vikingarna har varit här för länge sedan. Så jag måste ha min kamera för att fotografera det.

Ja jag är viking sa den rödhåriga mannen och rufsa till i håret. Det kan du väl se sa han och skrattade.
Är det riktigt sa jag undrande. Ja absolut. Jag är i direkt i nedstigande led släkt med någon viking från åttahundratalet sa han. Oj, fantastiskt sa jag. Ja jag måste gå ner till hamnen och fotografera den där skylten sa jag. Ja gör det sa han. Så den bilden har jag också i mina samlingar. Jag vet inte om jag också har den rödhåriga vänliga människan också. Det vore ju kul. Det är möjligt att jag tog en bild av honom också. Eller den tjusiga mörkhåriga fina damen. Men hur kunde de passa samman? Hur i helsike har det gått till. Ja kärleken har sin konstiga svängar hit och dit. En sådan vacker ståtlig kvinna. Hon var ju längre en Honom. Skit samma jag tro de hade det fint samman. De såg så älskvärda ut.
Så var det med morötterna och den rödhåriga vikingen i den lilla underbara hålan Barfleur inte så långt från Cherbourg. Morötterna kom hem till Danmark och jag fick nya skinkor att köra ner till Bretagne med. Eller det kanske blev till England. Eller Italien. Det är en annan historia.
Thore

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar