Ufot och guldtanten

Solen strålade fantastiskt denna dag. Himlen var klarblå. Och det var på eftermiddagen. Jag hade lastat något i Holland. Vad jag hade lastat kommer jag inte ihåg. Men det var ju inte det som var intressant.

Solen höll just på att gå ned. Solen lyste ganska så starkt just vid den här tiden.

Och jag står lutad mot långtradarsläpet lite insjunken i mina egna tankar, när jag helt plötsligt få se två enormt starkt blinkande ljus komma emot mig.

Jag hajade till, för jag uppfattade inte var det var eller vad det var frågan om.

Ljuset var så fantastiskt starkt så jag undrade var det var som kom emot mig. Det enda jag såg var dessa två blinkande gula ljusknippen.

Blodet började pumpas häftigt av hjärtat. Jag kunde inte få grepp om vad det var för något.

Helt plötsligt fick jag för mig att det var ett ufo som var på väg emot mig. Jag blev både upphetsad och orolig samt nervös. Och jag visste inte hur jag skulle göra, eller förhålla mig. Detta med Ufo hade fastnat i hjärnan, så jag trodde fullt och fast på att nu kom det ett ”ufo” mot mig. Hela kroppen darrade som ett asplöv. Jag var som förstenad där jag stod.

Och jag tänkte skall jag stå kvar eller skall jag springa. Nej jag måste se eller veta vad som kommer att ske. Det var nära jag sket på mig. Jag var nästan livrädd.

Ljusstrålarna kom bara närmare och närmare. Och mera rädd blev jag. Och jag tänkte; vad är nu detta.

Jag räknade ut att de blinkande ljusstrålarna kommer att passera exakt förbi mig. Jag står kvar sa jag till mig själv. Jag riktigt kände hur hjärtat pumpade allt häftigare och häftigare.

Nu kunde jag märka en mörk skugga under de blinkande gula ljusstrålarna. Närmare och närmare kom de två starka ljusknippena ungefär i huvudhöjd. Kanske lite lägre.

Men helt plötsligt var ljuset så nära så det ändrade karaktär.

Det blinkande ljuset försvann och Jag kunde direkt se att det var en gammal Holländsk kvinna som kom nickande med huvudet och hade guldplattor på sin huvudduk på var sin sida om huvudet.

De var guldplattorna som hade återspeglats i den nedgående solens starka strålar.

Strålarna var så starka så jag kunde inte se kroppen bakom.

Där stod jag, långtradarchaufför, darrande i flera minuter.

Den var gamla gumman cirka en och en halv meter hög, som hade guldplattorna på huvudet. Som hade skrämt upp en gammal långtradarchaufför. Varje steg Hon tog så blev det en nick med huvudet. Det var nickandet som orsakade blinkningarna.

Solens starka strålar återspeglades direkt i de enormt blankpolerade guldsmyckena som den lilla damen hade på sitt huvud.

Och nervositeten kunde plana ut och jag kunde lugnt köra hem.

Det var alltså inget Ufo. Och jag var helt nykter.

Senare så har jag fått veta att det är en speciell kristen sekt i Holland som dessa damer tillhör.