Kyrkogården i Vipiteno och fel svinkött

Jag hade lastat grisskinkor på Bornholm och skulle lasta 3 ton fläsksidor i Ystad för vidare transport till Italien. Jo så långt var allt rätt. Även om det var lite krångligt med Dokument och tullpapper i Ystad. Men jag fick fullt lass. Och så bar det iväg via Köpenhamn och sen syd på mot Rödbyhamn.

Sedan från Puttgarden E 45 ner mot München. Ja E 45 hela vägen ner mot Brenner.

Man fick ju köra i 4 timmar innan man måste vila i en timme. Ibland kunde man tjäna lite på att först köra 2 timmar och vila en halv timme för att därefter köra 4 timmar. Då hade man alltså 6 timmars körtid med bara en halvtimmes rast. Det var godtaget av BAG kontrollen i Tyskland. Så det var hela tiden att beräkna hur man skulle köra. Vi hade ju komradio på 5 watt i bilarna och snacka med mötande kompisar i ca 4-5 minuter innan de dog bort i en dal.

Och körde man med en kompis åt samma håll. Så kunde man ju snacka i timmar. De var ju gratis på den tiden. Det var bara komradion som kostade lite i inköp. Jag hade extra förstärkare i min komradio också. Så den gick ju extra långt. En gång körde jag tillsammans med en kompis hela vägen från Puttgarden ner till Brenner och vi snacka hela tiden. Tiden bara försvann då. Oj, vi börjar närma oss München sa min kompis som körde först. Fasen har vi kört förbi Kassel och Würzburg sa jag frågande. Ja jag har heller inte lagt märke till det sa min kompis och skrattade. Ja vi hade ju haft ett ingående samtal om livet och då märker man inte vad man kör förbi för något.

Så vi snacka oss hela vägen ner till Vipiteno. Och där var det läggdags. Dagen efter gick jag in till den speditören som stod på mina dokument. Det vimlar ju av speditörer här i Vipiteno. Och sen gick man upp till kafeterian, restaurangen eller vad man nu skall kalla syltan för en trappa upp. Så fick man lite morgonmat i allt sorlet från massor av chaufförer. Nu satt vi här och väntade på veterinären ”doktorn” som skulle kontrollera våra varor.

Det var olika tider som de gick ut på platsen tillsammans med personal från tullstället i smutsiga blåvita överdragskläder. Ibland skulle man köra in i en lokal som låg mitt på platsen. För att där inne lasta ut lite så de kunde se i mitten av lasten att det var riktigt kött. Vi behövde ju inte hjälpa till med annat än att öppna bakdörrar eller sidodörrar på kylbilarna. På platsen i Vipiteno vimlade det av mjölkbilar som kom från Tyskland med mjölk till Italien. Jag kommer inte ihåg hur många lastbilar som kunde stå parkerade där. Men det var enormt många i alla fall. Kanske över tusen tror jag.

Och det var ett spring hit och dit i korridorerna av chaufförer och speditörer. Ena stunden satt man uppe i kafeterian och nästa stund så stack man ner till speditören för att höra om dokumenten var färdiga. Och nere hos speditören fick man veta att ”doktorn” var på väg. Veterinärbesiktning alltså ute på plattan. Nu skulle ”doktorn” komma och titta på mina skinkor lastade på Bornholm och fläsksidor lastade i Ystad. Först så kom han till bilen intill och kolla. Och så nicka personalen till mig att riva av plomben och öppna dörrarna där bak.

En av personalen hoppade upp i lasten och börja riva och slita i fläsksidorna. Nessuno carne Bollo skrek han ner till ”doktorn”, och så började han kasta ut fläsksidorna på marken en efter en. Carne Bollo upprepade han vida varje utsläng av en fläsksida. Och vi stod ca 5 andra chaufförer och såg på. En dansk chaufför sa på danska att det var ett svineri. Sen gick de därifrån och jag fick hjälp av de andra chaufförerna att lasta in samt borsta eller torka av det smutsiga från fläsksidorna. Och jag stängde bakdörrarna och satte på kylmaskin igen.

Problem

Jag gick sedan in till speditören för att höra vad som skulle hända. Där fick jag vänta en lång stund innan jag fick besked om att ingen i Italien ville ha ostämplat fläsk. Ingen av fläsksidorna hade en slakteristämpel. Och det var ju det viktigaste i Italien.

Vad skall nu hända sa jag till speditören. Vet ej blev svaret. Jag gick direkt upp i restaurangen till telefonerna för att ringa åkaren hemma i Danmark. Beställde samtal hos flickorna där samt gick ut i restaurangen för att köpa en cappuccino. Det kaffe man någorlunda kunde dricka. Efter någon timma ropade telefonflickorna upp min åkares namn Studsgaard och Beck Hansen. Ja det var ju jag det. Och tog luren och sa som det var att de svenska Fläsksidorna ville man inte ha i Italien för de var ostämplade. Sedan var det firman som fick ta upp detta med slakteriet i Ystad och chefsleverantören i Danmark. Och jag fick bara vänta.

Det fanns ju också en liten stad som heter Vipiteno, som ligger på andra sidan motorvägen. Och där ligger också en bensinstation. För skall jag stanna här ett tag så räcker inte bensinen till i tankarna till kylmotorerna tänkte jag i mitt stilla sinne. Så jag få nog senare gå och handla bensin där tänkte jag.

Men jag gick in i restaurangen igen och tog en kaffe igen samt satte mig vid ett bord med danska chaufförer och snacka lite. Och en del av dem sa adjö för de var förtullade och började dra sydpå nu.

Här satt jag nu ensam snart i skiten och tänkte. Kunde de inte förstå på ett slakteri att det inte går att sända ostämplat kött till Italien. Tror de att Italienarna är dumma tänkte jag. Jag gick ner till speditören igen för att höra det senaste.

Du får bli här tills det kommer en kylbil från Danmark och hämtar de tre ton fläsksidorna sa han. OJ, men det tar ju tid sa jag. Ja det blir först nästa vecka sa han. Och det var lördag idag. På söndagen är det väl tomt här på tullplatsen sa jag. Ja här är det stängt på alla speditioner sa han. Jag gick beklämd ut på platsen som nu började bli tom på bilar. Alla mjölkbilar hade kört för länge sedan. Och jag kollade att bensinen till kylmotorerna skulle räcka under helgen i alla fall. Kanske jag skulle gå in i byn och få ett riktigt mål god mat på någon bra restaurang tänkte jag. Jag tog på mig lite bättre kläder och låste kameleonten som nu stod helt ensam på den ödsliga stora parkeringen.

Det var inga som helst gångvägar från tullstation in till Vipiteno. Nej det var att springa över Autostradan vid betalningsstället. Jag gick fram emot autostradan och knalla över alla filerna. Bilarna kör ganska lugnt och stilla här vid betalningsstället så det går bra att ta sig över. Det först som möter när man kommer in i Vipiteno är kyrkan och kyrkogården som jag snegla lite in på. Men just nu så var målet ett mål god mat. Och det blev väl så där när man sitter i sin ensamhet och tänker på dem därhemma. Det var ju lördag så jag tog också lite vin och jag blev trött. Kojen i bilen hägrade och ögonen började hänga så det var att fort ta sig hem över autostradan igen och in i kahytten.

Jag tycket jag vakna till kyrkklockornas ringning från Vipiteno by. Jag tog fram min gasolbrännare och kokade lite kaffe samt tog fram några torra brödkanter som jag hade med från Danmark. Igen tänkte jag på dem där hemma när jag nu satt här ensam på en jätteparkering. Restaurangen var också stängd. Inga telefonister. Allt var stilla och lugnt. Otroligt lugnt. Och tullstationens egen präst kom över plattan fram och fråga om jag inte skulle gå i hans kyrka. Nej sa jag. Jag skall nog gå in till Vipiteno för att se på turister sa jag. Han tyckte det var dumt. Jamen så är det sa jag. Så han fick gå i oförrättat ärende. Jag skiter väl i den prästen tänkte jag och tuggade vidare på mina torra brödskivor.

Nej nu låser jag hytten och springer över autostradan till Vipiteno stad sa jag till mig själv. Solen lyste och himlen var klarblå. Luften här känns ganska frisk. Allra helst en söndag när inte alla dieselavgaser från tusentals långtradare från när och fjärran står här och förpestar luften. Det är jättefina vyer om man bara ser med ögonen. Bergen omkring är riktigt vackra. Och tänk var mycket historia som i alla fall göms här på gränsen. Jag vandrade in i Vipiteno denna soliga dag. Kyrkogården möter mig. Ja varför inte kan man gå in på kyrkogården tänkte jag. Så jag stolpade in lite försiktigt och tittade på gravarna. Alla gravar hade bilder på de döda. Det såg ganska fint ut tyckte jag. Det finns ju inte hemma i Sverige.

Men så börja jag att läsa på gravarna också. Die Gefallen in Stalingrad läste jag. Och jag läste på nästa Die Gefallen in Stalingrad. Oj, tänkte jag. Detta var intressant tänkte jag. Detta måste dokumenteras. Så jag gick över stradan igen till lastbilen för att hämta min kamera som jag ofta brukar ha med mig. Och sen tillbaka igen till Kyrkogården för att ta bilder av dessa gravstenar där det står på detta vis. Det var många så jag kunde inte fotografera alla.

Men tanken slog mig nu. Det måste ha varit många Italienare också som slogs mot ryssarna i Stalingrad. När man bara på denna lilla futtiga kyrkogård kunde fotografera så många gravar med den inskriptionen. Detta hade jag inte haft en aning om förut. Så det var ju ganska så intressant egentligen. Men hur hade de gjort med liken. Hade de släpat liken hit eller ligger liken fortfarande kvar i Stalingrad i någon slags massgrav där. Ja i Stalingrad fick ju nazisterna verkligen på nöten när stalinorglarna som stod sida vid sida började spela över staden. 13 eller 15 höga generaler fick ge upp där och jag tror att det var 350000 tyska soldater som satte livet till bara för den tokiga Hitler.

Och så kommer jag här ner flera år efteråt med fläsksidor som inte Italienarna vill ha utan slänger ut dem på backen, och ser att även Italienare var med om slaget vid Stalingrad. Ja så är livet

Måndagen gick och även tisdagen försvann och jag hade inge att prata med. Förfärligt. Och ensamt. Tankarna gick ofta hem till mina kära. Vad gör de nu där hemma. Och så gick jag in till speditören för att höra. Han viste inget. Jag ringde hem till åkaren. Ja vi håller på att förhandla med en annan åkare som har en liten 3 tonare som eventuellt kan köra ner och hämta de tre tonen fläsksidor. Jaha ja.

När? Vet inte. Röret på.

Bensinen räckte till på tisdagen. Jag fick inte köra ut från tullområdet. Jag fick gå över motorvägen till bensinstationen och låna en tjugolitersdunk i plastik samt fylla den med Italiensk bensin. Det var tungt att bära tillbaka den långa vägen. Och så en gång till, för det var ju två kylmaskiner. Jag hade satt dem på så kallt som möjligt annars hade skinkorna blivit dåliga. Så jag körde på minus 25 grader efter order från Danmark. Men jag kunde ju inte frysa ner dem till de graderna men det var så pass att de frös ganska så ordentligt i alla fall.

Onsdag och torsdag passerade utan att det hände något. Och jag längtade hem som sjutton nu. Nu började det komma andra danskar ner igen. Och jag passade på att fråga om jag skulle visa dem hur det ser ut i Vipiteno. Ofta hade de inte sett hur det ser ut i staden. Och samtidigt kunde de hjälpa mig hämta bensin. Javisst sa en kille och fick den stora tomma dunken som nu inte vägde ett skit. Vi gick in i Vipiteno och så på turisterna och tog en fika på ett kaffe, sen gick vi till tankstället och tankade plastdunkarna fulla. Jag hade bara en tioliters, medan min kompis fick tjugolitern. Oj oj va tungt sa han. Du lura mig över för att hämta soppa sa han. Nej inte riktigt du fick ju se Vipiteno sa jag. Jag bara skoja sa han och konkade vidare på dunken. Och vi kom ju tillbaka till platsen som nu började fyllas igen.

På fredagen kom den efterlängtade lilla kylbilen ner till Tullstation Vipiteno. Och så skulle han backa till min bak del där fläsksidorna var placerade. Tullen och plombgubbar stod och såg på. Vetrinärpersonalen lastade över de tre tonen. Vi fick inte hjälpa till. Nej nej. Sen fick speditören göra nya tulldokument för honom så han kunde dra hem. Han kom iväg ganska så snart. Medan jag fick vänta tills på lördag morgon för att fortsätta köra sydpå. Var jag lossade kommer jag inte ihåg. Troligen skulle jag till Livorno. Där hade jag lossat flera gånger tidigare och också senare.

Så var det med den historien.

Men det var inte det ända som hände där i Vipiteno. Min kompis Sven-Erik Spunk och jag hade en underbar festlig dag i Vipiteno en gång också. Med roliga hattar och festlighet i staden Vipiteno. De var också en liten historia. 

Thore