Tuppen i Risquare Tout

Sven-Erik ”Spunk” och jag skulle köra gemensamt med skinkor ned till Frankrike. Två bilar med härliga skinkor till Bretagne. Först hade vi lite körningar i Köpenhamn som skulle klaras av innan vi kunde lämna kungariket Danmark. Sedan bar det iväg sydpå. Färjan från Rödbyhamn till Puttgarden tog cirka 1,5 timme har jag för mig. Första stoppet var i Hamburg vid tankställe Nordhorn där vi tog en kopp fika. Där behövde vi inte stanna mer än en halv timma. För sen kunde vi köra direkt till Denekamp på ca 4 timmar. Då slapp man att pausa i Wildeshausen i en timma. Man sparar alltså en halv timma där.

I Denekamp blev Sven-Erik påkörd av en tysk personbil i mörkret. Det var visserligen bara handen på ovansidan som blev träffad. Men det gör ju ont som bara sjutton. Jag sprang efter en liten flaska med Biosept som jag spruta direkt in i såret. Den kalla vätskan gjorde att värken försvann ganska fort. Och Sven-Erik undra var det var som jag kom sprutande med. För det kändes bättre redan efter en stund. Sedan kallade Sven-Erik mig för doktorn ett tag. Men vi fick ordnat alla tullpapper och Tankschiene och så drog vi iväg mot sydligare nejder på kvällen. Det blev inte så långt för vi skulle nu gå till vila på någon parkering i Holland.

Nästa dag starta vi med frukost och sedan körde vi ner mot Risquare Tout som var gränsen till Frankrike. Där skulle vi förtulla och ha en doktor som skulle se på skinkorna och även ha en skinka med själv. Jo doktorn skulle alltid ha en skinka. Han tyckte de Bornholmska skinkorna var oöverträffbara. Och fick han ingen skinka, ja då kom vi inte därifrån. Så det var bara att välja.

Det tog inte så lång tid förrän vi var där på platsen. Men det tar ju lite tid det där med tullpapper o.s.v. Så Sven-Erik och jag bestämde oss för att vi skulle se om det fanns något att äta i byn.

Det var höga murar in till de små gårdarna som var gräns till parkering och tullplatsen, så man kunde inte se in på gårdarna. De gårdarna var bakgårdarna till fastigheterna på huvudgatan. Vi rundade ena hörnet på parkeringsplatsen och hörde en tupp innanför muren gala högt som bara sjutton. Och jag prövade att se ovanför muren in på gården. Men muren var för hög. Jag såg inte tuppen som gal. Han gol så enormt högt och höll på hela tiden. Så jag var ju mycket intresserad av hur han såg ut och hur han kunde gala på de höga sättet. Nej vi kunde inte se in på gården där tuppen fanns.

Jag sa till Spunken att man måste kunna komma till honom från andra sidan. Så vi gick runt hörnet och fram till den baren som jag var helt säker på att Tuppen hade som sitt revir. Det här händer alltså mitt i staden Risquare Tout. Vi knallade in på baren och jag prövade att se om det fanns någon utgång till platsen bakom baren där antagligen tuppen stod och gol.

Nej jag var nu så upphetsad på denna tupp så jag måste veta sanningen. Jag var riktigt dålig på franska så jag kom inte på vad tupp hette på franska så jag började gala som en tupp kukiliku, kukiliku och pekade ut mot gården. Alla tittade på mig och Sven-Erik Skrattade. Jag gol igen kukiliku, kukiliku och högre som jag tyckte likna ett tuppljuds läte. Kukiliku, Nu började en del fransmän och belgiska chaufförer också att gala. Kukiliku, Och Sven-Erik höll på att skratta på sig. Till sist så galt alla Kukiliku, Kukiliku, högt och ljudligt inne på baren. Kukiliku, Och nu kunde jag inte hålla mig längre utan jag började också skratta tillsammans med alla andra chaufförer inne på krogen.

Nu måste vi gå sa spunken och drog mig i kläderna. Jag klarar inte det här sa spunken. Men Jag har ju inte galit färdigt sa jag. Och Sven-Erik gapskrattade

Tuppen fick vi aldrig se. Den missade vi. Men roligt hade vi. 

Thore