Strejken i Kiefersfelden och vi kör förbi

Det var speditörstrejk i tullen vid Kiefersfelden så många satt fast i Österrike och i Vipiteno. Men jag tänkte, att man kan köra över Östtyskland för det hade jag gjort många gånger. Jag fråga en kompis om han ville följa med. Men han måste då ringa hem först till sin åkare. Jag prata också med åkaren i telefon att det inte är några problem med att köra den vägen, så vi stack iväg. Vi körde inte hela vägen fram till Kiefersfelden utan vi tog av vid Wörgl den lilla vägen 312 mot Steinpass samt vidare till Salzburg och stora Autobahn upp genom München Nürnberg och in i Östtyskland vid Hof.

Efter att ha lurat oss förbi strejken i Kiefersfelden tog vi som sagt vägen över östtyskland hem.

Efter Hof så körde vi in på ett tankställe och tankade upp för dieseln är billigare i Östtyskland också.

När vi körde ut från tankstället kom vi i en nedförsbacke direkt så det gick undan kan man säga. Men i botten på backen stod den Östtyska fartkontrollpolisen och tog bilder av oss från ett buskage. De brukade bygga stora fågelbon utmed motorvägen där polisen satte upp sina fartkameror.

Man fick inte överstiga 80 i Östtyskland, för då har man syndat. Så vi blev stoppade av polisen. - Goddag herrn, sa den Östtyska polisen.– Herrn har kört för fort sa den ena polisen. – Nej det kan väl inte vara oss för vi kom direkt ut från Tankstället. – Jo men vi har fina bilder av detta. Du kan titta på din skiva eller disk sa polisen.

Jag tog ut skivan och såg att farten hade varit över 90. Så det var inte så bra. Du kan betala i D-mark sa polisen. – Jag har inga D-mark sa jag. – Det går bra med danska kronor också, sa han. – De är också slut sa jag och sa att jag har Italienska lire. – Nää det vill vi inte ha.

Men du kan betala när du kommer upp till gränsen Warnemünde sa polisen och jag fick en böteslapp med som jag skulle visa upp när jag kom till gränsen i Nordösttyskland. Ja men det blir bra sa jag. När vi kom upp till Warnemünde hade jag glömt allt om Böter så klart.

Thore

Rundkörning mitt i natten i New Brandenburg Östtyskland.

Min kompis och jag körde vidare upp genom Östtyskland. Dresden, Berliner ring, och den gamla vägen E 251 mot Neubrandenburg där vi hade rundkörning mitt i natten. När man körde i Östtyskland på den tiden sp skulle man köra efter en grön fyrkantig skylt som var cirka ett par decimeter stor bara. I mörkret var det inte så lätt att se den lilla skylten. I Neubrandenburg är det liksom en stor park i mitten och hus runt om samt många avtagsvägar. Det är vad jag kommer ihåg.

Vi kom upp till Neubrandenburg mitt i natten och jag körde först för jag hade kört där förut. Men jag kunde absolut inte hitta den gröna skylten där vi skulle svänga av mot Rostock och Warnemünde. Så det blev många varv runt i centrum i Neubrandenburg. Och jag stannade och gick tillbaka till min kompis och sa att jag tycker jag känner igen där vi skall svänga av, men det finns ingen grön skylt där sa jag.

Men vi tog några sakta varv till och jag fick se att vi hade den Östtyska MC-polisen med sidovagn efter oss. Men han körde inte om oss och stanna oss, utan körde bakom oss en liten tid. Och vi fortsatte ett varv till i centrum. Men så var sidovagns -poliserna helt plötsligt borta bakom oss. Jag funderade var han tog vägen. Men vid nästa varv så såg jag tydligt den gröna skylten där vi skulle svänga av. Antingen hade polisen satt upp en ny skylt eller så hade den gamla rasat ner från husväggen och blivit uppsatt igen av snuten. Och vi kom på rätt spår igen.

Det var enormt dåligt skyltat i Norra Östtyskland på den tiden. Och man fick ofta köra över otroligt många järnvägsspår också. Man var ganska orolig för det var varken bommar eller ljus vid dessa järnvägsspår. Det är möjligt att många av dem inte användes, vad vet jag?

Vi kom i alla fall mycket tidigare hem till Danmark än de andra chaufförerna som satt kvar där nere på gränsen vid Kiefersfelden. För strejken var inte slut ännu. Och sedan ringde jag min åkare Studsgaard och sa att jag nu är på Själland. – Va, är du inte kvar nere i Österrike. – nej jag tog en annan kompis med mig och drog iväg österut. – Mm jaha. Hur kunde Du det? - Det är min hemlighet sa jag. Nu lossar jag i KBH och så vill jag hem till Bornholm och mina kära sa jag. – Vi får se sa speditören på Studsgaard.

Thore

När jag inte visste vart jag var på väg

När man har kört länge och har blivit ganska så trött så måste man ju vila. Ibland så jagar åkaren på chaufförerna så de blir stressade. Du skall vara där och där. Du måste vara där. Ja man måste så mycket när man är chaufför. Och många orkar inte med den pressen utan de kör och får böter för antingen fortböter eller för att de kört för länge. Och ringer man hen då så säger åkaren att det får du betala själv. Ja men du sa ju att jag måste vara där nere. Nej jag har inte sagt något säger åkaren. Så går snacket hela tiden. Och till polis och kontrollen säger åkaren att det är chaufförerna som själva vill köra. Det är helt fel. Det är den stora lögnen.

Jag har också kört när jag varit skittrött och hängt ute med hela huvudet utanför sidorutan i den iskalla blåsten för att hålla sig vaken. Och jag stannade vid varje tankställe för att få en ny kopp fika. Jag hade nästan kaffedelirium. Jag var oerhört trött den gången. Jag orkade knappt köra 5 mil i taget. Det är ungefär 5 mil mellan tankställena på Autobahn i Tyskland. Och då tycker man det är för långt.

Man går av kameleonten och springer lite fram och tillbaka på rastplatsen och går in på Autobahns nattkafé för att hämta nya krafter från ingenting. Då är det jobbigt.

Jag måste få sova. Så jag körde ner på en rastplats som låg lite avsides från Autobahn drog för gardinerna och la mig direkt utan att hinna få av kläderna. Knallsov direkt som en stock. Det är enormt farligt när åkare och speditörer stressar chaufförer på detta vis. Det är så många olyckor kommer till. Fullständigt onödigt måste jag säga. Världen går inte under bara för att man kommer en dag senare eller ibland bara några timmar senare. Alla mottagare har ju också ett vist ansvar som också manar på speditörerna i sin tur. Det blir som höna på höna kan man säga. Det värsta är när människor kommer till skada eller dör i dessa olyckor. Men nu sov jag som om någon hade slagit en sten i huvudet på mig.

När jag vakande till på morgonen drog isär gardinerna och titta ut mot nejden var det vitt överallt. Och jag stod ensam en bra bit från Autobahn på en ganska stor parkering. Det var långt till närmaste byggning. Själva tanken var också en bit bort tillsammans med motorvägsrestaurangen.

Vad var det jag skulle?

Är jag på väg hem eller är jag på väg syd på undrade jag. Jag kliade mig i skallens hår samt funderade. Nej jag måste ta fram mina dokument för att se var jag var på väg. Trött var jag ännu.

Och jag glodde i mina tullpapper och cmr papper. Jaha, jag är på väg till Italien. Nu kunde jag koka en kopp kaffe för nu vet jag att jag är på väg syd på. Kanske det blir bättre väder nere i Italien. En titt på skivan för att kolla körtid samt byta skiva måste jag göra. Jag måste ju byta skiva varje dag på den här modellen.

Och så lite morgonmat. Sen var det dags att köra igen

Thore

Bilar i topp vid avfart till Kiefersfelden

Grått och trist var dagen som kom. Kanske lite snö kom då och då. Men banorna var fina. Och jag hade i första hand Vipiteno som mål för dagen. Där skulle jag förtulla och ha ”doktor”. Och dagen rullade vidare. Asfalten bara försvann under hytten. Och ny asfalt kom framför. En och annan jag kände kom körande på andra sidan och var på väg hemåt. Genom komradion fick man ett litet snack med en kollega på några minuter innan ljudet dog bort för avståndet blev för långt.

Man fick lite information hur väglaget var och om det var någon BAG kontroll. De kontrollerna ville man undvika för ofta så hade man kört för länge. Men jag brukade slänga ut skivorna som jag kört på tidigare. Och i värsta fall så fick man böter på 10 mark. De var överkomligt. Och hade man kört för fort kunde det kosta upp till 40 mark. Men det betalade jag aldrig. Jag brukade betala ca 10 mark. Ofta ingenting för jag brukade samla alla myntmark i en dosa uppe vid frontrutan som jag kunde betala med. Men polisen ville inte ha mynt så då slapp jag. För sedlar hade jag inte sa jag.

Det började bli dimmigt. Nebel heter det på Tyska. Och det kunde blinka Nebel när det så fanns sådana apparater fanns uppsatta. München började komma inom synhåll. De stora breda vägarna här nere var fuktiga av dimman som hade lagt sig lite tätare. Och jag fick sakta ner farten. Avgaserna kändes nu tydligare. Det var hemskt ibland med dessa avgaser. Usch säger jag. Jag undrar hur man blir i huvudet när man blir gammal när man kört i så många avgaser.

Man kör utanför München på den stora Autobahn som går ner mot Salzburg. Och det är mycket fin väg här. Men man skall över en stor knöl innan man kommer ner mot Rosenheim. Stället heter något med knulle. De är en stor backe upp och sedan ned. När jag körde med de gamla 16 växlade Volvolastbilarna på ca 240 hästar här så fick man köra på ettan oppför och nedför. Och det gick mycket sakta både upp och ned. Sedan gick det någorlunda bättre när jag fick Scania 140. Men det är stor skillnad mot nu. När det finns motorer på över 600 hästar. Scanian var vist på 340 hästar om jag inte missminner mig.

Dimman var rätt så tät nu. Mörkt var det också. Och jag skulle snart svänga av den här delen av Autobahn in mot Innsbruck.

Jag närmade mig avfarten mot Kiefersfelden som kom först. Jag körde försiktigt i dimman och just precis i avfarten hade en hel hop med bilar krockat samman i en enda stor topp. Konstigt nog var det plats långt ute i högerkanten att komma förbi. Jag vet inte hur många bilar som låg i en enda röra. Det såg hemskt ut. Min fot som jag höll på gaspedalen började darra som ett asplöv. Jag försökte att se rakt fram och kolla så att jag inte körde på några delar ute i kanten. Jag hade bara krypfart.

Och jag lyckades komma förbi. Jag vågade inte stanna. Jag hade heller ingen kunskap hur räddning skulle gå till. Foten bara darrade vidare. Och jag körde försiktigt fram mot första tankställe på vägen mot Kiefersfelden. Jag måste stanna tänkte jag. Jag klarar inte det här. När jag kom fram till det första tankstället var det helt fyllt av lastbilar och andra bilar. Jag hade inte en chans att komma in för att få en parkeringsplats. Jag måste köra vidare. Jag kör till nästa ställe. Hjärtat bultade så jag hörde hur det dunkade. Och foten darrade vidare. Jag pröva att glömma vad jag såg, och fortsatte lugnt och stilla.

Efter ett tag kändes det bättre. Jag kör bara vidare tänkte jag. Tankarna gick till dem därhemma. Och jag prövade att tänka på så mycket annat jag kunde. Dimman lättade nu ganska mycket. Och jag körde förbi nästa tankställe. Det gick bra nu. Innsbruck närmade sig och ingen dimma alls nu. Så nu började alpklättringen för min kameleont. Det är bara ca 35 kilometer från Innsbruck till Vipiteno. Så det är inte långt. Men man måste upp över Brennerpasset. Nu gick det bara fint. Och jag landade tryggt nere i dalen där Vipiteno låg på andra sidan alperna. Jag var ganska ensam som kom på platsen. Ett tyst mörker låg över hela den tomma parkeringsplatsen. Och jag gick ganska genast i säng. För nu var jag trött.

Thore