Snabbstart för kapten Pedersen i KBH.

Vi chaufförer hade gått in i restaurangen på den gamla färjan Rottna och satt till vänster i serveringssa­longen och kunde dåligt se ut genom de lortiga fönstren på babordssidan på färjan. Vi hade mycket att prata och diskutera om angående lastningar, lastbilsmotorer, vägarbeten och allt konstigt som hänt under dagen. Vi hade alla blivit serverade en öl av något slag. De flesta beställde en ”hof”. Det är Carlsbergs vanligaste öl. Nu var det enbart vila. Vi tog alltid en öl innan vi gick ner i hytten och kojade. Styrmannen stod tillsammans med färjans däckpersonal och packade båten så det var bara millimetrar mellan fordonen. Alla skulle ju med så gott det gick. Och de var de glada över.

Normalt så brukar en av informationstjejerna prata i högtalaren om att resenärerna är välkomna ombord och att färjan avgår nu från Köpenhamn samt ankommer till Rönne klocka sju i morgon. Denna gång var det högst ovanligt. Vi chaufförer satt fortfarande och läppjade på våran öl samt prata lite hit och dit.

Nu kör vi hördes det högt i högtalaren. Det var kapten Pedersens röst, och så drog han på för fulla segel. Hamnpersonalen nådde inte lossa alla trossar. En tross svischade av så det sa pang. Vi tittade ut genom det halvsmutsiga fönstret och såg att vi verkligen var på väg ut ur Köpenhamn med bra fart. Oj oj oj, hoppas det inte skedde något sa vi. Så gick det till. Det glömmer jag aldrig. Nu finns inte Kapten Pedersen mera för han var ju gammal redan då. Och det här skedde på 70-talet någon gång. Vi kom till Rönne helskinnade i alla fall.

Flera gånger när det blåste mycket så kom vi inte in i Rönne hamn, utan vi fick ligga i lä på andra sidan Bornholm utanför Nexö. En morgon när jag vakna och såg på klockan trodde jag att jag försovit mig. Klockan var 10 på förmiddagen och båten gungade lite lätt. Men inga motorer hördes. Jag drog gardinerna åt sidan och såg ut mot en strand cirka 500 meter från båten. Jag titta i kojen vid sidan om mig. Den var tom. Vad är det som har hänt tänkte jag och fick raskt på mig kläderna samt rusade ut till restaurangen där alla chaufförerna satt och snackade. Var är vi sa jag. Utanför Nexö var det en som sa. Vi kommer inte in till Rönne för det blåser för mycket. Jaha ja.

Där fick vi ligga i lä tills klockan 16 på eftermiddagen. Så när vi sedan kom till Rönne så var det full fart av och på med trailer och andra fordon. Och det var inte den enda gången som färjan gick i lä utanför Nexö.

Färjan Rottna var ju en riktig vältepetter. Så det var många som blev sjuka när det var lite sjögång. En gång som vi hade lämnat Köpenhamn och det var lite sjögång ute till havs så kom två av servitriserna ”Lilla” och in till mig i min hytt som då låg midskepps med en drink av något slag. Jag hade gått och lagt mig tidigt för jag var ganska så trött för jag hade kört från Italien. Så jag sov tungt när tjejerna kom in till mig med drinken. ”Lilla” lyfte upp mitt huvud när hon höll handen under kudden så att jag bättre kunde dricka av drinken. Men det första jag sa i min sömniga yra var:

Sjunker båten sa jag med uppspärrade ögon. Jag fick för mig snabbt som tanken att när båten går under så kan man få hjälp med en snaps så man inte blir så ängslig. Men det överraskade de båda servitriserna så mycket så de skrattade på sig. De kunde inte hålla sig på benen. Jag skratta också efter uppståndelsen. Tjejerna skulle bara ha lite roligt med mig, men blev själva överraskade. Så kan det gå. 

Thore