Bussen och hatten.

På mina många resor till Frankrike hade jag en gång köpt en halmhatt som var så tunn så man kunde se genom stråna på brättet. Den var ju bra att ha ibland mot solen i alla fall.

Men så en gång i Holland kom jag på en tokig ide’. Jag var på väg mot Frankrike som vanligt. Solen lyste underbart. Och det var strålande fint väder. Och jag höll väl en fart av ca 100 km i timmen på motorvägen mot Utrecht. Och jag tycket det var en fin dag att köra. Jo det gick bra i Holland och Belgien förr i tiden med den farten. Ibland fortare. Holland och Belgien på 4,5 timmar tror jag rekordet var.

Men som sagt var, nu låg jag på motorvägsrakorna med riktning mot Utrecht.

Och så såg jag en buss komma bakifrån på motorvägen köra lite fortare än jag. Han hade nog lite mera bråttom. Så han kom långsamt närmare och närmare i ytterspåret. Och det är ganska fin motorväg här på väg mot Utrecht i Holland.

Nu måste jag ha lite roligt tänkte jag.

Jag fick tag i hatten som låg i kojen och krängde på mig den samt drog ned brättet fram i pannan och ner för ögonen så mycket som möjligt. Jag kunde ju se igenom brättet var vägen var, så det var ju inte farligt på något vis.

Och så lossades jag sova samt vaggade sakta med huvudet fram och tillbaka när bussen börja komma upp jämsides med mig full med passagerare.

Busschauffören började tuta för fullt, för han hade sett mej, och trodde jag satt och sov vid ratten. Men jag lossades inte reagera. För jag hade inte funderat ut fortsättning på detta skoj ännu. Folket i bussen reste sig från sina stolar och jag kunde nästan höra hur de skrek på mig att vakna. Det kunde jag se igenom det glesa halmbrättet.

Bussen körde vid sidan om mig och tutade hela tiden. Och som sagt, jag hade ju inte tänkt vidare hur jag skulle göra, så de var ju till att improvisera vidare. Jag tänkte och tänkte medan bussen tutade och folket skrek. Hur skall jag nu göra.

Jag måste ju lossas vakna till. Jag såg ju allt genom hattbrättet. Men jag måste ju få ett slut på de jag satt igång med. Jag hade nog kört en fem minuter på detta vis innan jag lossades vakna upp och torka ögonen. Och jag kunde knappt hålla mig för skratt.

Passagerarna i bussen vifta med nävarna åt mig. Och jag lossades som ingenting och bara körde vidare.

Efter detta kom utlösningen och jag skratta så tårarna trilla.

Ja vad skall en ensam långtradarchaufför göra som inte kan idka någon hobby eller prata med någon utan bara sitta och hoppa hit och dit i bilsätet.

Något skoj måste man ju ha.

Jag har undrat många gånger hur människorna i bussen tänkte. Eller vad busschauffören har tänkt om mig.

Han trodde nog jag var en tokig chaufför. Och undra hur jag kunde köra så länge och sova på motorvägen.

Hade jag träffat bussföraren efteråt, hade jag sagt att jag känner vägen så exakt så jag brukar alltid sova någon timma mellan Denekamp och gränsen mellan Holland och Belgien som heter Hasseldonk. Den har ett annat namn också. Jag tror att jag stannade till där och tog en fika för att skratta av mig innan färden gick vidare mot Riscuin tut. Tullgränsen till Frankrike.

Det var ju tull på den tiden.

Thore