"https://www.youtube.com/embed/r2S1I_ien6A"

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

VideoBar

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

Naturbilder

Naturbilder
Moder natur

tisdag 12 november 2013

Hur ska vi kunna föda en växande befolkning?

Befolkningen växer

Hur räcker födan i Sverige


 
av Beatrice Ramnerö
Redan kring sekelskiftet 1800, när världsbefolkningen var 900 miljoner människor, förutspåddes det att den snabba befolkningstillväxten skulle leda till att det inte skulle gå att producera tillräckligt med mat. Idag, 200 år senare, är vi sju miljarder människor på jorden, och aldrig förr har så många haft en så god levnadsstandard som idag. Hittills har framtidsvisionen från sekelskiftet 1800 inte slagit in. Nya marker har odlats upp och genom mekanisering av jordbruket, handelsgödsel, bekämpningsmedel, växtförädling och konstbevattning har hektarskördarna mer är fördubblats och den växande befolkningen har kunnat försörjas. Inom 50 år räknar man med att jordens befolkning kan uppgå till 9-10 miljarder. Hur ska skördarna kunna ökas ytterligare för att föda denna allt större befolkning? Den mark som lämpar sig för jordbruk har redan odlats upp. Att odla upp allt mer mark tror jag inte är en långsiktig lösning eftersom all mark inte lämpar sig för odling, och det finns stora värden i att behålla de skogar, våtmarker m.m. som idag finns kvar på jorden. Det gäller alltså att öka skörden på den mark som redan idag odlas. Frågan är då, hur ska skördarna kunna öka samtidigt som klimatet blir allt mer oberäkneligt, fosforresurserna allt mer knappa och de fossila bränslenas storhetstid går mot sitt slut?

Vi har en bestämd areal mark att arbeta med, därför gäller det att använda denna mark så bra och effektivt som möjligt. Att få så stora skördar som möjligt utan att förstöra marken eller på något annat sätt minska möjligheterna att få bra skördar i framtiden. Jag tror inte att det fungerar att gå tillbaka till ett mer småskaligt jordbruk. Inte som samhället ser ut idag, med en allt större inflyttning till städerna. Utvecklingen av lantbruket kan inte gå bakåt. Jag tror att framtidens lantbruk måste vara högteknologiskt och högproducerande, men det går inte att fortsätta bedriva jordbruk så som man gjort det senaste halvseklet.

Jag tror att framtidens odlingssystem kommer behöva vara mer platsspecifika. Att flera produktionssystem kommer integreras för att hitta de bästa lösningarna för att utnyttja marken maximalt. Mer samodling av grödor, både i tid (flera grödor efter varandra, för att utnyttja hela vegetationsperioden) och rum (flera grödor på samma fält för att utnyttja resurserna, som vatten och näring, så effektivt som möjligt). För att marken ska kunna upprätthålla en god kvalitet i ett intensivt jordbruk tror jag det är viktigt att inte bara odla grödor för att skörda, utan även markvårdande och förbättrande grödor. Grödor som syftar till att skydda markytan mot erosion, luckra upp kompakterad jord, öka mullhalten i jorden m.m. Olika grödor och odlingssystem passar olika bra på olika platser. Jag tror det är viktigt att inte se så svart eller vitt på odlingen, att det ska vara antingen ekologiskt eller konventionellt, antingen plöjning eller bearbetning helt utan plog o.s.v. Jag tror man måste gå över dessa gränser, ta det bästa från olika odlingssystem, från olika bearbetningssystem, för att hitta de lösningar som är bäst anpassade till de förutsättningar som råder på den specifika platsen.


För att maten ska räcka till tror jag också att det är oundvikligt att vi måste ändra våra konsumtionsvanor. Vi måste minska köttkonsumtionen, men att sluta äta kött tror jag inte är en bra idé. Genom att äta kött från djur som betas kan vi utnyttja en annan typ av mark som inte lämpar sig för jordbruk, en annan resurs (gräs) som vi annars inte kan tillgodogöra oss. Betande djur har också en stor betydelse den biologiska mångfalden och för att landskapet ska hållas öppet. Betande djur förädlar gräset till animaliskt protein som vi kan tillgodogöra oss. Att däremot föda upp djur på spannmål och annat som vi lika gärna skulle kunnat äta direkt är ohållbart eftersom större delen av all spannmål som produceras går till djurfoder. Skulle spannmålen istället ätas direkt skulle maten räcka till betydligt fler.
 

 En stor del av världens befolkning har idag fisk som baslivsmedel. Fisk är en otroligt viktig resurs som inte har hanterats på ett hållbart sätt och idag är många av de stora fiskbestånden utfiskade. Därför tror jag att fiskodling kommer få en allt större betydelse i framtiden för att försörja världens befolkning. Och då odling av andra fiskar än de som odlas i störst utsträckning idag. Fiskar som äter vegetabilier och inte behöver foder producerat av annan fisk. För att utnyttja den näring som frigörs i fiskodlingarna, och minska odlingarnas bidragande effekt till övergödning, tror jag att odling av musslor kommer integreras i fiskodlingarna. Musslorna blir ännu en födokälla, de behöver inget extra foder utan de filtrerar vattnet i fiskodlingarna och renar det. Det blir alltså en dubbel miljönytta med odling av musslor.


 

Något som också är otroligt viktigt är att minska svinnet av livsmedel. Idag är svinnet enormt. Enorma mängder livsmedel förstörs vid lagring under dåliga förhållanden (framförallt i utvecklingsländer) och enorma mängder livsmedel slängs för att den inte ”duger”, för att vi vill att det ska se ut på ett visst sätt i matbutikerna, för att vi får för stora portioner, köper hem för mycket mat o.s.v. Det är detta som är det största slöseriet med resurser. Resurser som investeras för att producera livsmedel som sedan ändå förstörs eller ratas och slängs. Det krävs hållbarare produkter, bättre lagringsutrymmen, ändamålsenliga förpackningar som kan bidra till effektivare transporter och längre hållbarhet, men framförallt ett ändrat konsumtionsmönster.

Redan för 200 år sen trodde vissa att man inte skulle kunna föda en växande befolkning, men det gick. Jag tror att det är möjligt att även idag klara av att försörja en växande befolkning även om förutsättningarna för att öka produktionen av livsmedel ser helt annorlunda ut. Jag tror att det krävs platsspecifika lösningar och integration av olika produktionssystem för att kunna utnyttja marken och de resurser vi har på ett maximalt men ändå hållbart sätt, och genom detta öka livsmedelsproduktionen så att man även i framtiden ska kunna äta sig mätt.


Världen går mot svält om inte mer görs
 
 
För att avskaffa världssvälten och föda en växande befolkning krävs en fördubblad matproduktion fram till 2050. Hur ska det gå till? Finns det en svensk politik för att möta utmaningen? Det frågar Lennart Båge, Christer Isaksson och Stefan de Vylder.
22 maj 2012 kl 09:36 , uppdaterad: 22 maj 2012 kl 11:51


Vi blir allt fler som ska äta oss mätta. Fram till 2050 förväntas världens befolkning öka med två-tre miljarder människor. Liksom i rika länder kräver människor i låg- och medelinkomstländer med stigande inkomster inte bara mer mat utan också en mer resurskrävande diet. Medan konsumtionen av spannmål minskar ökar andelen kött och mejeriprodukter, vilket kräver mer åkermark. Efterfrågan ökar allt snabbare, produktionen har svårt att hänga med och följriktigt har priserna fördubblats sedan 2007. Den mark som kan nyuppodlas är ganska liten, vilket medför att merparten av en ökad livsmedelsproduktion måste tillkomma genom ökad produktivitet på befintlig jordbruksareal, och detta på ett miljö- och klimatmässigt hållbart sätt.
 
I antologin Maten och makten, som utkommer i dagarna och där vi medverkar tillsammans med ytterligare tio författare, ställer vi mot denna bakgrund den stora frågan om det alls är möjligt för världen att föda en befolkning på tio miljarder människor år 2050.

Vårt svar blir nej om världens makthavare försummar jordbruket i tron att marknaden automatiskt löser problemen.
Svaret blir ja om jordbrukets långsiktiga produktivitet och uthållighet tas på allvar som politisk utmaning - om politikerna vågar uppgradera frågan på agendan i ljuset av klimathot, vattenbrist och en trolig prishöjning på olja och handelsgödsel. Trots en snabb ökning av jordbruksproduktionen under de senaste decennierna lever fortfarande en miljard människor i svält och hunger. Och produktionssystemet blir alltmer ansträngt.

Frågan om matpriser har på senare år fått ökad sprängkraft. Tillsammans med ofrihet och arbetslöshet låg stigande livsmedelspriser bakom revolterna i Tunisien och Egypten förra våren. Matpriser driver inflationen i Kina och Indien och ligger bakom kampen om råvaror till jordbruket liksom jakten på jordbruksmark. I Afrika kontrolleras redan betydande delar av bördig mark av utländska aktörer. Hösten 2011 varnade SIPRI för att ökande priser på livsmedel skapar säkerhetspolitiska utmaningar. Mat och matpriser är en het fråga från Moçambique i söder till Moldavien i norr, från Vietnam i öst till Venezuela i väst. Det är inte konstigt. På kort tid har världen gått från livsmedelsöverskott och sjunkande världsmarknadspriser till motsatsen.

 
Ökad köttkonsumtion, konkurrens om majs och vete från starkt subventionerade biodrivmedel i USA och EU, väder- och klimatfaktorer och en jordbruksfientlig politik i delar av världen har tunnat ut världens livsmedelslager, drivit upp priserna och gjort marknaden nervös. Många oroas med rätta av dyrare livsmedelspriser. I fattiga länder går över hälften av familjeinkomsten till mat – hos oss är motsvarande siffra elva till tretton procent. Stadsbefolkningar kommer i kläm när priser stiger, samtidigt som småbönder utan överskott kortsiktigt kan ha intresse av billig mat. Men vad vi har bevittnat på världsmarknaden för livsmedel de senaste sex-sju åren är endast en partiell återhämtning, efter decennier av sjunkande priser.

Det går att föda en köpstark global befolkning på tio miljarder människor år 2050. Mer än två miljarder människor på närmare 500 miljoner småjordbruk i Asien, Afrika och Latinamerika utgör en viktig del av lösningen till långsiktigt uthållig produktion. En minskning av fattigdomen måste gå hand i hand med en förbättrad lönsamhet i jordbruket och växande inkomster för de miljarder människor som är beroende av jordbruket för sin försörjning. Och en positiv utveckling av jordbruket tenderar att generera stora spridningseffekter till sektorer som handel, transporter, livsmedelsindustri liksom till ekonomin i stort.
Utmaningen berör oss alla och kräver stora insatser. Låt oss här nämna behovet av forskning och ökad kunskap. Det globala jordbruket behöver förbättrade metoder för produktion under allt osäkrare klimatförhållanden och stärkt forskningskapacitet för att klara en hållbar hög produktion, så även i Sverige.

 
Det krävs också ett förnyat och fördjupat engagemang på högsta politiska nivå. För precis 40 år sedan länkade FN:s Stockholmsmöte ihop begreppen miljö och utveckling som språngbräda för diskussion om hållbar utveckling. 2012 är det märkvärdigt tyst om frågor som kopplar svenskt jordbruk till internationell utveckling. Under kommande decennier står världen och dess jordbruks- och livsmedelsproducenter inför en rad utmaningar som kräver insatser från många håll.
 

Det är viktigt att Sverige på hemmaplan och internationellt – inom jordbruks-, miljö och klimat-, utrikes-, forsknings-, handels- och biståndspolitik – aktivt agerar tillsammans med världssamfundet för att möta de krav som ställs. Det är hög tid för alliansen och de rödgröna att klargöra vad de vill på dessa områden.
LENNART BÅGE
fd chef Ifad, FN:s jordbruksfond
CHRISTER ISAKSSON
författare  STEFAN DE VYLDER nationalekonom

Framställt här av mig Thore Hult
 



Är du trött?
Kan du ha blodbrist
Kolla här

 

 
 

 

 
 

 

 
 

 

 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar