Hunden som åt ihjäl sig vid slakteriet utanför Rom

Vi var tre stycken tappringar som körde ner till den Italienska huvudstaden Rom. Det var en kille som vi kallade för Flexnes och så var det Carl-Einar från Jylland. Först hade vi förtullat i Vipiteno med alla de vanliga omständigheter som det medför. Men det är en mycket lång väg från Vipiteno ner till Rom, cirka 70 mil. Med rast så är det ca 8-9 timmar. Efter en tidig förtullning på fredagen i Vipiteno körde vi ner och var framme sent på kvällen. Vi hittade slakteriet och parkerade våra trailrar utanför vid sidan om varandra. Vi hade kontakt med en hygglig vakt som visade oss var vi bäst kunde stå.

Dagen efter på lördagen så tog jag fram bord och stolar som jag alltid brukade ha med mig och så koka vi kaffe och åt morgonfrukost på parkeringen i solskenet. Vi var lite halvtrötta och satt och slöade i solskenet och värmen efter den långa turen från Danmark. En liten hund kom fram till oss och Flexnes gosade med jycken. En slags liten foxterrier såg det ut som. Senare fram på dagen så blev vi så klart lite hungriga och Flexnes tog fram en massa fint kött, och jag tog fram min grill. Och så hade vi köpt lite vin efter vägen som vi öppnade nu. Det var bara oss tre långtradare som stod på denna parkering och den lilla runda tjocka vakten kom ner ibland och snacka med oss. Vi bjöd vakten på vin och öl som han gillade.

Nu började vi grilla det goda köttet och efterhand som bitarna blev färdiga så fick först vakten en bit sedan kom jycken och tiggde av Flexnes som passade grillen.

Den lilla jycken svalde bitarna hela. Jag har aldrig sett en sådan hungrig hund. Du får nog passa på att inte ge hunden så mycket sa jag. Jamen jycken är ju hungrig sa Flexnes.

Det var lördagseftermiddag så vi tog fram några flaskor vin. Jag hade tagit fram mitt campingbord som jag brukade ha med mig samt stolar som tillhörde. Några gånger hade jag med en hopfällbar cykel också. Men då sa åkaren nu får det vara nog. Är det semester du skall ut på sa han. Vad skall vi göra en lördag söndag nere i Italien eller Frankrike sa jag. Det är väl inte förbjudet att röra på sig sa jag.

Flexnes grillade vidare och smuttade på vinet. Den Italienska vakten satt med oss och käka grillat samt drack vin. Och den lilla jycken slukade köttstycke efter köttstycke. Sluta sa jag till Flexnes.

Han är ju utsvulten sa Flexnes. Han kommer att dö sa jag. Asch sa Flexnes.

Hunden var ju inte stor. Han var väl som en foxterrier ungefär.

Köbildning av sex

Efter avslutad måltid så diska vi av och plocka samman, samt beslutade oss att gå en liten tur för att eventuellt hitta en trattoria som hade glass eller öl.

Utanför slakteriområdet fanns det en liten parkering för personbilar. Men nu när det var lördag så stod det av någon underlig anledning personbilar i kö där.

Först var det en bil ca 10 meter framför som stod och gungade lite konstigt. Sedan bakefter ca tio meter så stod det ca 4 andra bilar i kö. Sen gick det en kille lite lugnt mellan dessa bilar. Jag blev intresserad och undrade var det kunde vara för något. Men Flexnes och Carl-Einar sa till mig att inte gå fram. Jag trotsade för jag var ju oerhört nyfiken och gick fram till den första bilen. Och där var det ju i full gång så klart.

Mannen kom snabbt emot mig och sa att jag måste ställa mig i kö om jag ville ha lite sex. Ja men jag skulle bara kolla om det var något att ha sa jag. Kompisarna stod på behörigt avstånd och skrattade för fullt. Jag gick snabbt därifrån fram till grabbarna och så fortsatte vi ner i samhället för att se om vi kunde få oss en glass eller öl. Vi kom sedan ”hem” till vara lastbilar och gick till kojs. Nästa dag beställde Carl-Einar och jag en guidetaxi för att se ROM. Flexnes ville inte med. Guideturen i Rom tillhör en annan berättelse, som heter,

När jag med en senare tur kom ned till Rom fanns inte hunden mera. Jag frågade vakten om han sett den hungriga hunden efter det vi var där nere. Men den var nu borta. 

Thore

Hur de tyska chaufförerna kör angående viloperiodsbestämmelserna.

Viloperiodsbestämmelserna är inte bra som de är utformade. De tyska chaufförerna kör maniskt efter dem och hamnar i diket på efternatten. Hur går det till kan man fråga sig. Exempelvis så startar de tyska chaufförerna att köra cirka l. 07.00 på morgonen. Och då har de kört färdigt för dagen vid fyratiden på eftermiddagen. Då stoppar de vid de stora autohof- stationerna och går in till de otaliga spelautomaterna och drar i de enarmade banditerna tills klockan blir matdags cirka kl. 19.00. För det är då de tyska chaufförerna brukar äta kvällsmat. Och efter det så går de tillbaka till spelautomaterna igen. Där drar de och drar hela tiden fram emot midnatt. Vid ett- tiden på natten är de klara att köra igen för då har de haft sin ”vila”. Och klocka två, tre på natten så lägger de sig i diket för att sova. Det är inte roligt att se på alla tyskar som ligger i diket när man vaknar på morgonen.

Jag körde på ett annat sätt för jag som alla andra blev trött på natten. Det är då som en normal människa skall sova. Någon gång kunde jag köra på natten. Men oftast så hade jag en annan policy angående körning. Jag ville i första hand köra på säkerhet och inte hamna i diket. Jag sov när jag var trött och körde när jag var pigg, kan man säga. I jämförelse med de tyska chaufförerna så körde jag på kvällen också i stället för som tyskarna gjorde stå och spela på de enarmade banditerna hela kvällen.

Och när jag blev trött fram emot midnatt eller före så stoppa jag och gick i säng samt sov tills på morgonen. Därför tyckte jag att Schweiz hade de bästa reglerna för chaufförerna. Där var det helt stopp för alla lastbilar under natten från kl. 22.00 på kvällen tills tidigt på morgonen. Jag tror att det är mindre med nattliga sovolyckor i Schweiz. Hur man i EU resonerar angående detta är för mig oförståeligt när det finns andra regler där man undgår de flesta sovolyckorna.

Thore

Snabbstart för kapten Pedersen i KBH.

Vi chaufförer hade gått in i restaurangen på den gamla färjan Rottna och satt till vänster i serveringssa­longen och kunde dåligt se ut genom de lortiga fönstren på babordssidan på färjan. Vi hade mycket att prata och diskutera om angående lastningar, lastbilsmotorer, vägarbeten och allt konstigt som hänt under dagen. Vi hade alla blivit serverade en öl av något slag. De flesta beställde en ”hof”. Det är Carlsbergs vanligaste öl. Nu var det enbart vila. Vi tog alltid en öl innan vi gick ner i hytten och kojade. Styrmannen stod tillsammans med färjans däckpersonal och packade båten så det var bara millimetrar mellan fordonen. Alla skulle ju med så gott det gick. Och de var de glada över.

Normalt så brukar en av informationstjejerna prata i högtalaren om att resenärerna är välkomna ombord och att färjan avgår nu från Köpenhamn samt ankommer till Rönne klocka sju i morgon. Denna gång var det högst ovanligt. Vi chaufförer satt fortfarande och läppjade på våran öl samt prata lite hit och dit.

Nu kör vi hördes det högt i högtalaren. Det var kapten Pedersens röst, och så drog han på för fulla segel. Hamnpersonalen nådde inte lossa alla trossar. En tross svischade av så det sa pang. Vi tittade ut genom det halvsmutsiga fönstret och såg att vi verkligen var på väg ut ur Köpenhamn med bra fart. Oj oj oj, hoppas det inte skedde något sa vi. Så gick det till. Det glömmer jag aldrig. Nu finns inte Kapten Pedersen mera för han var ju gammal redan då. Och det här skedde på 70-talet någon gång. Vi kom till Rönne helskinnade i alla fall.

Flera gånger när det blåste mycket så kom vi inte in i Rönne hamn, utan vi fick ligga i lä på andra sidan Bornholm utanför Nexö. En morgon när jag vakna och såg på klockan trodde jag att jag försovit mig. Klockan var 10 på förmiddagen och båten gungade lite lätt. Men inga motorer hördes. Jag drog gardinerna åt sidan och såg ut mot en strand cirka 500 meter från båten. Jag titta i kojen vid sidan om mig. Den var tom. Vad är det som har hänt tänkte jag och fick raskt på mig kläderna samt rusade ut till restaurangen där alla chaufförerna satt och snackade. Var är vi sa jag. Utanför Nexö var det en som sa. Vi kommer inte in till Rönne för det blåser för mycket. Jaha ja.

Där fick vi ligga i lä tills klockan 16 på eftermiddagen. Så när vi sedan kom till Rönne så var det full fart av och på med trailer och andra fordon. Och det var inte den enda gången som färjan gick i lä utanför Nexö.

Färjan Rottna var ju en riktig vältepetter. Så det var många som blev sjuka när det var lite sjögång. En gång som vi hade lämnat Köpenhamn och det var lite sjögång ute till havs så kom två av servitriserna ”Lilla” och in till mig i min hytt som då låg midskepps med en drink av något slag. Jag hade gått och lagt mig tidigt för jag var ganska så trött för jag hade kört från Italien. Så jag sov tungt när tjejerna kom in till mig med drinken. ”Lilla” lyfte upp mitt huvud när hon höll handen under kudden så att jag bättre kunde dricka av drinken. Men det första jag sa i min sömniga yra var:

Sjunker båten sa jag med uppspärrade ögon. Jag fick för mig snabbt som tanken att när båten går under så kan man få hjälp med en snaps så man inte blir så ängslig. Men det överraskade de båda servitriserna så mycket så de skrattade på sig. De kunde inte hålla sig på benen. Jag skratta också efter uppståndelsen. Tjejerna skulle bara ha lite roligt med mig, men blev själva överraskade. Så kan det gå. 

Thore

Informationskontrovers i Genova vid två tillfällen.

Ibland kan det vara svårt att hitta tullområden i Italien. Och det är alltid svårt att hitta första gången om man inte har lite tur. Och tur har man som oftast. Men det kan kärva ihop sig ibland som i staden Genua. Nu när jag vet var tullen ligger, så tycker man det är konstigt att man inte tänkte på att tullen kunde ligga vid hamnområdet först. I alla fall så var det första gången jag kom till Genua och skulle söka upp tullen. Jag hade lastat i frusen paprika i Pompeji. Men jag skulle få tulldokument i Genua.

Det är en ganska vacker stad, och man kommer på autostradan som kommer uppifrån bergen i slingor ner mot staden.

När jag var nästan nere på en av de otaliga autostradafilerna så stod det en man med en kaskett på huvudet där det stod Information. Bra tänkte jag och stannade till och fråga efter tullen. Det kostar 20000 lire sa informationskillen. – Va! Ska du ha pengar för det. Nej jag skall försöka klara mig själv, så jag slingra runt i alla autostradafilerna för att finna väg ner mot hamnen. Men jag lyckades komma tillbaka och köra förbi informationskillen en gång till. Hej sa jag och fortsatte. Till sist så lyckades jag komma ner och ut från alla motorvägsfilerna som slingrade hit och dit. Och jag hamnade på en bred lastgata där jag såg en annan dansk stå och lasta. Skönt tänkte jag, här kan jag fråga efter tullen. Hej vet du var tullen ligger? – Nej jag har ingen aning men fråga inne på lagret. OK.

Bara några hundra meter från där jag stod var ingången till tullområdet med flera vakter. Så jag bara körde in genom porten och landa vid den första parkeringen vid sidan om en Engelsman. Där satta jag också mitt ekipage. Sen fråga jag Engelsmannen som hade öppnat sitt sidoskåp på lastbilen där han förvarade mat och brännare, hur lång tid det tar. Meny time, sa engelsmannen, och jag hoppa av och skulle till att också öppna mitt kylskåp för jag var också hungrig på en macka eller vad jag nu kunde hitta. Men just då kom det en man i sin rostiga gamla svarta Fiat 500 inkörande i full fart fram till mig och fråga efter Dokumenti. Jaha sa jag och klev upp i bilen för att hämta mina papper jag hade fått vid lastningen. Och så försvann mannen som en dimfigur totalt. Jag nådde inte se vart han tog vägen. Han såg inte ut som en Speditör så jag tänkte hoppas att detta är riktigt nu.

Så jag klev ner igen från Kameleonten och skulle just börja gräva fram något ur kylskåpet igen så kom Fiatfartdåren tillbaka i ett jehu och sa plomben plomben och sa kör efter mig.

Så drog han iväg mellan skjulen och byggnaderna på hamnen så jag knappt kunde följa med till en annat litet hus där han stanna och klev ut och gav mig en plombtång samt några plomber. Plomba nu alla dörrar överallt sa han. OK. Kör sedan fram till ingången vid parkeringen sa speditören och gav mig en bunt dokument. OK. Och jag hittade fram till parkeringen igen. Nej nej sa speditören Du skall ut ur planteringen. Jaha ja sa jag och fortsatte till ingången där det stod flera Italienska tullare som bara vinkade t mig från tullområdet.

Det gick så fort så jag nådde inte tänka. Jag tror jag var inne på tullområdet i bara en kvart eller så. Sedan blev jag utsparkad. Nu var jag på väg igen och ingen stans att stanna, så det var bara att fortsätta autostradan mot Milano.

Vid ett annat tillfälle skulle jag lasta något styckgods väster om Milano på en terminal som jag inte heller varit på förut. Så jag stanna till på ett lämpligt ställe för att fråga efter vägen dit och fick tag i en Italienare i en Fiat som också ville ha en slant för att visa vägen. Nej jag betalar inte sa jag och fortsatte gatan framåt så sakta och fick se en brödbil som höll på att lasta av sina fina pane eller baguettebröd.

Jag stannade och klev ur kameleonten samt gick fram till brödkillen för att fråga efter terminalen, då den andra Fiatkillen kom och ropade på italienska, säg inget, säg inget. Brödkillen tittade upp och viftade bort Fiatkillen, samt vinkade åt mig att komma fram. Jag skratta lite i smyg och gick fram till brödkillen och frågade efter terminalen. No problem sa han och tog fram sin Milanokarta och visade mig exakt var styckgodsterminalen låg. Jodå, det finns också många vänliga typer i Italien.

Thore

Kapten Pedersen går in till damerna i KBH.

Kapten Pedersen var en lång smal vithårig gammal sjökapten. Jag skulle gissa på att han också seglat i den danska handelsflottan. Kanske lite burdus men rolig och vänlig. Han var ju kapten på en av Bornholmsfärjorna. Från början så la Bornholmsfärjan in till kajen vid Havnegade. Och vi fick köra Tordenskjoldsgade och sedan Holmens kanal samt runt börsen och vidare ut mot de stora vägarna.

Färjan till Bornholm gick ca 5 minuter i 12 på natten har jag för mig. I alla fall så gick färjan ganska så sent. Och den var framme i Rönne på Bornholm om det inte blåste vid 7 tiden på morgonen.

Det är en man som är lite på snusen med galoner på ärmarna som går in till damerna i hytterna kom det en dam ner till informationen och klaga. Jaha ja. Det är kapten Pedersen. Vad skall vi göra? Vi får se vad vi kan göra sa personalen. Jag hörde själv damen som sade så. Och jag skatta för mig själv. Jag talade om det för mina kollegor senare. (Detta är absolut sant. Kapten Pedersen lever inte mer så det gör inget att jag talat om sanningen)

Thore

Korna i Bryssel

Denna gången skulle jag lasta något frysgods på en gammal Findusfirma i Bryssel inte så långt från centrum. Varorna som jag skulle lasta var inte framme eller klara. Jag frågade när de kunde vara klara att lasta. Ja det var oklart hur länge jag skulle få vänta. Men några timmar skulle det säkert ta.

Ok, det är bra för jag tänkte ta mig en gåtur ut i Bryssel sa jag.

Mitt i centrala Bryssel låg det en jättestor samlingsplats för slaktkor. Otroligt men sant. De gick i olika fållor som var gjorda av stålrör. Och det var ett tak över kofållorna med någon slags korrugerad plåt. Allt såg gammalt rostigt och skraltigt ut. Och korna var stressade och hoppade på varandra ibland. De Belgiska kofösarna eller koskötarna gick runt och slog på korna med sina kraftiga påkar. Träpåkarna var ca en meter långa. Och lukten av koskit spred sin odör över hela Centrum av Bryssel. Det var en syn för gudarna kan man säga. Det har var på 1970 talet. Kanske omkring 1977 eller så.

Jag hade hämtat min kamera som jag alltid hade med i lastbilen för att föreviga detta märkliga som fanns kvar så sent som in på 70-talet. Och jag fotograferade vilt omkring mig. Det var kor som rymde ut bland folk på gatan. Och kofösarna kom efter med sina långa knölpåkar samt slog på de stackars korna. Ja det var cirkus det. Cirkus Bryssel kunde man säga. Och här skulle Europaparlamentet ligga senare. Jag skratta och tänkte, här kommer de fina ministrarna sitta och svamla om ditten och datten ovanför oss vanligt fölk. Det tar nog inte så lång tid innan det blir verklighet. Jag tänkte då, att EU kommer att bli en koloss på lerfötter. Och det hette EG då.

Just som jag gick där i mina speciella tankar om EU så fick jag se en frustande tjur mellan ett par lastbilar. Han var helt fri och jag kunde tydligt se ”röken” ur hans frustande näsborrar.

Snabbt upp med kamera och klicka och sedan fort ta sig därifrån för att rädda sitt skinn. Bilden har jag bevarat. Ja det blev många bilder från koeländet i Bryssel. Jag tycket det var konstigt att man kunde ha korna så mitt i staden. Men det var så på den tiden.

När jag en annan gång förtullade på Risquare Tout en gata vid gränsen till Frankrike strax före Halluin, så såg jag många svintransporter. Det var stora långtradare med grisar i 4 våningar som stod och skrek hela tiden. Det var inte roligt att titta på. Och här i Bryssel gick nu korna på gatan i centrum. Ja så var det. De höll för övrigt på att bygga en del motorvägar runt staden då. Som idag syns färdiga.

På den tiden var elektriciteten inte så dyr så motorvägarna i Belgien var upplysta med någon slags gula neonlampor. Och det var ju fint. Sedan när det blev El-kris så släktes allt. Och nu vet jag inte hur det är för jag har inte kört där på länge.

Men de käppslagna korna i Bryssel det glömmer jag aldrig.

Thore

Kylmotorklagan mellan Paris och Lille

Sommarkörning

Jag hade kört ut några trailers från färjan i KBH och lastat av dem på fredagen. De var tomma ölflaskor till Carlsberg samt fulla därifrån. Och det var presenning av och på för det var flaskkontroll vid infarten till bryggeriet. Ja så var det lite andra trailer som skulle köras ut också innan jag kunde ta min skinklastade trailer och köra till Bretagne i Frankrike. Och det var en underbar dag med solen högt på den klarblå himmeln. Samtidigt var det varmt i hytten så jag växlade med att ha takluckan öppen och högerfönstret eller vänsterfönstret för att inte få ont av draget. Man får ont av drag även om det kan vara varmt ute. Det kommer efteråt.

Ja så var det dags att koppla på min skinktrailer. Kolla att kylmotorn gick som den skulle. Kolla att det fanns diesel till kylmotorn. Eller om det nu var på den gamla tiden då det var Thermo Kings dundrande och larmande bensinmotorer, så skulle det ju kollas att allt var i sin ordning. Så man inte stod där i Tyskland eller Österrike med något fel på kylanordningen. Visserligen kunde det bli fel på kylmotorerna i alla fall. Men det fick man inte hoppas.

Sen drog man iväg ner mot Rödbyhamn för att ta färjan över till Puttgarden. Från Puttgarden till Denekamp var det ca 5 timmars körning. Och disponerade man tiden rätt så brukade jag bara stanna till en halv timma i Hamburg för att sedan fortsätta ända till Denekamp, gränsen mellan Tyskland och Holland på väg 213. Sedan kunde man klara att köra till Denekamp på 4 timmar. Många andra körde sina 4 timmar och då fick de stanna i Wildeshausen vid väg 213 början en hel timme. Det gäller att kunna uträkna hur man kunde spara tid och köra rätt.

Till Denekamp kom man ganska sent så det var bara att gå och lägga sig eller kanske ta en nattmacka på restaurangen som ligger där. Hela parkeringsplatsen luktade otäck urin. Så det var inte trevligt att sova där. Vid många tillfällen så körde jag vidare till närmaste parkeringsplats, om det inte var någon kontroll av våra körningstider. För de var i allmänhet slut när man kom till Denekamp.

Nästa dag starta man med en frukost inne på Restaurangen och sen bar det av sydpå igen. Beroende på var man skulle lossa i Frankrike fick man räkna ut hur långt körningen skulle vara nu på lördagen.

I alla fall så hade det blivit kväll och jag hade kommit till tankställe och Motorvägsrestaurangen Roye ovanför Paris. Det hade varit ohyggligt många Husvagnar efter vägen. Och det är ett gissel för oss långtradarchaufförer för oftast så har dessa ingen erfarenhet av motorvägskörning. Och inte nog med det, husvagnsekipagen tar våra parkeringsplatser på dessa tankställen också.

När jag kom fram till Royes tankstopp så va det så klart fullt med husvagnar av alla de slag som stod parkerade på de platser som var avsedda för långtradare. Men det fanns en plats ledig mellan ett par husvagnar som jag kilade in mig mellan. Jag var trött och började ordna för att koja, för klockan var väl närmare midnatt. Men det tog inte lång tid förrän det bankade hårt på dörren. Jag drog försiktigt gardinen åt sidan och såg ut mot parkeringen för att se var det var frågan om. En man stod nedanför mitt sidofönster och sa att jag skulle stänga av kylmotorerna.

Jag drog ned rutan och sa till honom att gå och lägga sig och inte bry sig. Vi kan inte sova sa han. Men de kan jag sa jag. Du måste omedelbart stänga av motorerna sa han med hög röst. Nej nej, gå och lägg dig nu och lägg dig inte i mitt arbete sa jag. Stänger du inte av motorerna så ringer vi polisen sa han. Ja gör det sa jag lite lugnt. De är välkomna av mig sa jag. J men jag går in och ringer polisen nu. Ja ja sa, skynda dig sa jag och fråga om han har telefonnummer. Så stack han av med en fart som han hade eld i röven.

Jag drog över gardinerna stilla och lugnt och la mig ned för att sova. Och jag tänkte på dem där hemma. Nu har jag mina tankar hos dig min kära Gudrun. Och nu tänker jag på våra kära barn. Hur har ni det där hemma tänkte jag i min ensamhet. Vad har ni gjort idag därhemma, tänkte jag. Det är ju lördag. Hoppas ni haft det roligt tänkte jag.

John blund hade just intagit platsen i mitt medvetande som jag hörde höga röster utanför. Vad är nu detta tänkte jag. Jag måste se vad det är, så jag lättade lite försiktigt på gardinen för att inte avslöja mig för mycket. Jo det var polisen som var här nu. Och jag vevade ner rutan lite för att höra vad som sades ute på parkeringen. Här får ni inte stå och sova sa polisen till husvagnsförarna. Kör härifrån och ut från motorvägen till en campingplats, annars blir ni bötfällda sa polisen.

Parkeringsplatserna här är till för långtradarna, för långtradarna kan inte köra ner i någon liten by eller camping och parkera sa polisen. Så det är bara att köra iväg nu sa polisen till husvagnsförarna innan jag skriver en böteslapp. Ja men då skall vi väcka upp barnen. Det skulle ni ha tänkt på innan sa polisen. Och så svor samt bannade husvagnsförarna. Jag kunde inte låta bli att vinka åt dem och säga hej då och tack för sällskap när de klev in i sina bilar och körde iväg med sina husvagnar.

Thore

En decimeter tjock lastbilshytt

 När jag sedan nästa dag kokat kaffe ätit morgonmat och kört vidare kunde man se spåren av nattens olyckor på Autobahn och andra vägar. Ibland kunde det ligga flera långtradare i diket som inte haft vett att stanna när de var trötta. Bärgningsbilarna kom körande med liken av söndertrasade personbilar.

Och helt plötsligt så fick jag se en lastbil som hade en annan sammanpressad lastbilshytt på flaket.

Jag har aldrig sett en sådan smal hytt. Den var inte tjockare än 1-2 decimeter. Chauffören hade kört in i en bropelare och hade haft en last av jättetjocka utländska trästockar på flaket. De enormt tunga och ca en meter tjocka trädstammarna hade pressat samman förarhytten av den oerhörda kraft som uppstod när han körde in i bropelarn, som en konservburk till ingenting. Chauffören hade mossats totalt inne i den hoptryckta förarhytten. Antagligen hade han kört och somnat. Och nu sov han för gott inne i en decimetertjock platt förarhytt.

Thore 

Mannen med ratten i Bretagne

Varje gång hade jag många ställen att lossa skinkor på ute i Bretagne. Jag började alltid lossa släpet. Och fanns det chans att köra iväg med dragbilen och lossa den på ett annat ställe så gick det fortare. Ofta var det samma charkuterifabriker jag lossade hos. Jag bara backade till och så skulle de ha så eller så många skinkor som det stod på fraktbrevet. Men ofta blev det felräknat för det stod också hur mycket det skulle vara i kilo. Men det stämde aldrig för på charkuterierna räknade man aldrig med att det blev ett visst svin. Skinkorna hängde i krokar och starka vita nylonrep i skenorna taket på kylbilen. Och under transporten så droppade skinkorna ner sin saft på golvet. Den blev beräknad till högst ca 1-2 % allt efter hur kallt det var i kylbilen. Normalt skulle vi hålla ca 2-3 gr plus. För skinkorna fick inte vara för kalla när de trax skulle skäras upp av slakteriarbetarna.

Men när man på charkuterifabrikerna hade kommit underfund med att det blir ett stort svin så fick vi köra på minusgrader i kylbilarna. Och det blev så också, att man på slakterierna i Danmark gjorde något åt detta, genom att man i förvaringskylarna sänkte temperaturen ner mot noll. Charkuterifabrikerna i Italien ville absolut att vi körde på minus 3-5 grader. Och då var ju skinkorna helt stela vid lossningsplatsen. Och mycket mindre svin eller dropp från skinkorna kunde ses.

Denna gång hade jag satt släpet på ett ställe för avlastning och jag skulle snabbt vidare för att lossa dragbilen på ett ställe. När jag så körde på de små vägarna där ute i Bretagne så får jag se en syn som jag aldrig glömmer.

Ute på åkern står en man och håller i bara ratten på sin bil samt samtalar med några andra personer som stannat och skall hjälpa. Delarna av hans bil ligger utspridda som om det vore en flygolycka. Ingen del såg ut att ha tillhört en bil. Det var som en enda stor skrotplats. Och mannen levde. Han stod upp helt oskadd och höll i sin bils ratt och såg närmast komisk ut i sin belägenhet. Jag behövde inte stanna för att hjälpa till för det stod redan två andra fransmän där och skulle hjälpa till. Men jag glömmer aldrig synen med mannen och ratten.

Thore